Hon älskar ord som påminner om bruset från havet men förbannar det svenska språket som gör de susande sje-ljuden så hopplösa att läsa och skriva och därför så ofta avslöjar henne. Av tacksamhet för den franska menyn, eller möjligen hämndlystnad, beställer hon vichyssoise, soppan som kyler som en frisk bris, och sjötunga, sole amandine. Han väljer en grekisk sallad och lammkotletter. Kyparen går, tystnaden faller.
”Det går en ängel genom rummet.” Klyschor är kryckor i en kris, tänker hon, tills hon känner suset av vingar bakom ryggen. Varken mor eller dotter tycks acceptera att den förstnämnda varit död i två år, så snart endera parten skönjer behovet av en skyddsängel.
”Jo,” säger hon tre glas Chablis senare, ”jag tappade väl fotfästet ett tag.”
Det osökta erkännandet möts av tystnad, och ett ärvt minne dyker upp. Gammelmormor Joséphine sticker gaffeln i ögat på en tidningsbild av Pétain, landsförrädaren i Vichy. När hon med samma energi angriper en av de tunna pilformade skivorna på tallriken studsar den tvärs över bordet och träffar den charmerande gropen i hakan som delar hans perfekta ansikte i två symmetriska halvor. En nästan omärklig snärt med tungspetsen och amant, älskare, blir amande, mandel. ”Du kommer att få äta dina ord,” var mammas gängse svar på obetänksamma repliker. Touchée maman.
Hon kväver lusten att luta sig fram och plocka projektilen från hans skjortkrage. Och grips av insikten att den skönhet hon förförts av är den bild han själv måste se varje dag i sin badrumsspegel. Symmetri, perfektion. Sju dagar i veckan.
”Hur är ditt lamm?” Artighet varar längst.
”På gränsen till perfekt.” Han ler.
Högsta beröm, ett gammalt skämt. De skatter han samlar har alla små skavanker, sprickor som vittnar om hur strävandet efter skönhet avbrutits av livets oförutsägbarhet. Räddade av slumpen från perfektionens tyranni. För vad återstår om målet nåtts? Han älskar precis det hon själv gör sitt omöjliga bästa att dölja. Han sade en gång att hennes brytning fick honom att tänka på hur en pärlas glans beror på en irritation. Glansen förgås. Sandkornet består.
”Och hur är livet för övrigt?” Artighet varar längst, sade mamma.
”Roligare än så här blir det sällan. Vad har du själv haft för dig sen sist?” En liten pärla av lammfett glimmar till på hans underläpp.
Sedan sist. Som om deras förra sista måltid bara varit en av många.
”Jag sköter mig. Folk litar på mig och jag ställer upp. Med båda fötterna på jorden. Livets salt.”
De beställer ingen dessert, men med kaffet serverar kyparen en hälsning från kocken, som är grek. Fyra små gelébitar, rosa och gröna, pudrade med florsocker.
”Vet du att de här är gjorda av mannan som räddade israeliterna från svält efter flykten från Egypten?”
Han skakar på huvudet.
”Min pappa berättade historien. Prins Taor från Mangalore älskade sötma så till den grad att han lämnade sitt land och sin familj för att söka efter den perfekta loukomin, den som beduinerna smaksatte med rosenvatten och malda pistaschnötter. Han följde samma stjärna som de tre vise männen.”
”Den fjärde, han som skrevs ut ur historien? Han lär visst skymta på några barockmålningar.”
De faller in i invanda roller, plötsligt bekväma. Hon berättaren, han lyssnaren.
”Fast han kom aldrig fram. På vägen blev han överfallen av rövare och såld som slav i Sodoms saltgruvor.”
”Ingen berättelse utan en förrädare.”
”Vägen till insikt är randad av svek. Men efter trettiotre år lyckades han fly. Av en slump befann han sig i Jerusalem när han fick höra att Jesus av Nasaret var i stan för att fira Pesach hos Josef av Arimatea. Den som utfört så många mirakel måste väl sitta inne med det perfekta receptet. Tänkte Taor och gav sig dit.”
”Vatten till vin. Fem bröd och två fiskar till massorna. Kristus mästerkocken.”
”Och vad väntade vid vägs ände efter en livstid av försening? Ett tomt hus, ett oavdukat bord. Svulten och uttorkad slukade han resterna av brödet och vinet. I samma stund som Jesus dog på korset. Fast det kunde han ju inte veta.”
”Sammanträffanden, verklighetens mirakel.”
”Som att vi sprang på varandra just idag. Nästan exakt ett år sen sist.”
Hennes observation registreras endast i det välbekanta leende hon hittills föredragit att tolka som gåtfullt.
”Pappa hade sju pipor, en för varje dag i veckan, och alla utom en hade bibliska namn. Sadrak, Mesak och Abed-Nego för början på arbetsveckan. Sen kom Kaspar, Melchior och Balthasar till helgen. Men söndagen var Taor. Och han var bara min och pappas.”
”För att du var yngst av sju barn?”
”För att jag föddes på en söndag. Trodde jag, tills pappa sa att det var för att jag åt för mycket godis och alltid kom för sent. Men det var ju för att han var som jag som Taor blev allra först att fira nattvarden.
”Historiens största kulinariska mirakel.”
”Det man finner är inte alltid det man söker, sa pappa.” Hon reser sig, utan att propsa på att dela notan, ”tack för en i det närmaste perfekt middag.”
”Det här borde vi göra igen,” säger han, övertygande.
De följer tysta den välbekanta vägen över klipporna som hon undvikit i ett år. När han vänder sig mot henne med blicken som brukade göra henns knän till loukomi fyller hon lungorna med den salta havsluften. Och blåser. Så hårt hon förmår. Hon blåser, Hon pustar. Hon frustar. Hans vackra ansikte visar mer förvåning än rädsla när hans fötter lämnar marken. Sakta, nästan majestätiskt, som om med eftertanke, svävar han över månskärans speglade skimmer mot natthimlen, buren av havsvind och änglavingar.