Tro hopp och kärlek
Det var en sommarvecka som jag aldrig glömt med ett möte som förändrade mitt liv.
För första gången någonsin anordnade församlingen ett sommarläger på skärgårdsön. Vi skulle läsa och diskutera texter ur bibeln. Temat för det veckolånga lägret var ”På tröskeln till vuxenlivet”. De ansvariga var församlingens kyrkvärd och en prästkandidat som snart skulle avlägga sin prästexamen. Lägerdeltagarna var i samma ålder och kom från det lilla samhället. Förutom jag då som var nyinflyttad och kände därför inte de andra. Ett krav från kyrkan, som stod för alla kostnader var att alla hade konfirmerat sig. Och det hade jag, fast i en annan församling.
Hela sällskapet färdades tillsammans med båt till ön. Solen gassade förhoppningsfullt från en vacker blå himmel under överfarten. Förhoppningsfulla steg vi i land med vårt pick och pack och begav oss i samlad trupp mot platsen för sommarlägret. Inackorderingen skedde i en gård som kallades för ”Einarsgården”. Vi fick veta av kyrkvärden att den röda gården av trä med vita knutar hade donerats till kyrkan av den fromme bonden Einar Fällstam och att församlingsmedlemmarna genom frivilliga insatser renoverat och målat den slitna före detta ladugården. Den bestod nu av tre väl tilltagna rum och ett loft. Allt i gott skick.
I ett av rummen skulle pojkarna sova och i ett annat flickorna. Den kvinnliga kyrkvärden, lägrets ”allt-i-allo” skulle sova i flickrummet och den manlige prästkandidaten i pojkrummet. Loftet var ett extrautrymme och i det tredje rummet skulle maten lagas och måltiderna intas. Förutom studierna var olika fritidsaktiviteter inplanerade. Efter middagarna gavs därför tid till diverse lek- och tävlingsaktiviteter.
Prästkandidaten pratade till oss på ett vardagligt sätt utom när han predikade. Att åldersskillnaden mellan honom och oss ungdomar inte var så stor underlättade i umgänget. Han berättade att församlingens åldrade präst hade uppmuntrat honom att ta på sig uppdraget att leda lägret som en praktik inför den kommande prästvigningen.
I ärlighetens namn kändes den första dagen av lägret ganska tråkig. Men aktiviteterna efter middagen livade upp. Jag fick en ny kamrat redan i början av veckan. Slumpen hade gjort så att våra sängar stod intill varandra. Vi trivdes mycket bra ihop och flyttade omärkligt sängarna tätt intill varandra. Jag och min nyfunna vän turades om att berätta spökhistorier för varandra, tyst så att inte kyrkvärden skulle höra. Övriga flickor i rummet var skötsamma och somnade snabbt. Min kamrat var mycket vacker tyckte jag. Det pirrade i magen när hon fanns vid min sida.
Vid ett tillfälle dröjde vi oss kvar i Einarsgården när de andra gått i väg för att leka. Vi gick försiktigt upp för den stege som ledde till loftet. Väl där fattade vi varandras händer och kramade varandra tätt omslutna av mörkret. Ingen av oss var beredd på vad som nu skulle komma. Plötsligt möttes vi i en kyss. Det var bara något som hände. Som ett tyst förbund. När vi båda återvände lyckliga ned från loftet knakade stegen betänkligt, men ingen var där och kunde höra.
Vi anslöt så till de andra. De höll på att bygga varsin liten båt, två och två av material de själva fått leta efter i skogen. Villkoren var att båten skulle ha ett segel, ett roder av något slag, döpas till något passande namn och naturligtvis kunna flyta. När de små båtarna var tillverkade skulle en tävling ske mellan dem. Innehållet i tävlingen hade alla fått veta samma morgon. Den planerades att gå av stapeln efter middagen på en sträcka av den lilla å som flöt genom skogen.
Ingen i sällskapet hade uppmärksammat vår sena ankomst. Jag och min nyvunna vän hann bygga en båt tillsammans och delta i tävlingen. Vår båt döptes till ”Tro, hopp och kärlek”. Båda älskade båtens namn. Vi vann inte tävlingen men det gjorde ingenting.
I samband med kvällsmålet höll prästkandidaten en predikan för oss och kungjorde att den kroppsliga kärleken och äktenskapet tillhörde man och kvinna. Han förklarade att det stod så i bibeln och att det var kristendomens heliga skrift. Vi tittade då varandra i ögonen, skakade försiktigt på våra huvuden och log sedan i samförstånd.
Lorentz Edberg