Han kom inte alltid hem direkt efter jobbet längre. ”Jag tog ett glas med en kollega, vi behövde snacka igenom ett ärende” förklarade han.
Ibland gick han ut i trädgården med mobilen i handen och försvann bakom vinbärsbuskarna.
”Varför går du ut och talar i telefon?” Hon såg forskande på honom. Något var fel.
”Det var från jobbet” sa han. ”Och barnen stojade så högljutt härinne så jag kunde inte höra”.
Efter personalfesten hade han kommit hem efter midnatt. Hon låtsade sova och vände sig bort från hans spritdoftande andedräkt. På morgonen sa han att de var ett gäng som gått vidare till en nattklubb. Hon frågade om hon den nya medarbetaren också varit med. Det hade hon.
Nu hade han varit på After Work och kom hem sent igen .
”Det drog ut på tiden, det var väldigt trevligt”, sa han.
”Jag förstår att det är något som händer”, sa hon kyligt. ”Vill du berätta?”
”Nej, vadå, det är väl inget” sa han och undvek att se på henne.
När han duschade fick hon syn på hans mobiltelefon på köksbordet. Hon sjönk ner på stolen och borstade bort några smulor från den rödrutiga duken. Blicken ville inte släppa telefonen. Skulle hon kolla? Hon tyckte inte om att snoka men hon måste få veta. Med klappande hjärta öppnade hon den. Ett sms dök genast upp. ”Tack för en underbar kväll. Puss”. Hon skrollade fram flera sms, de flesta kom från samma person.
Som en blixt kom känslan av att en fallucka öppnades under hennes fötter. Hon föll handlöst trots att hon stod kvar på köksgolvet. Hon kände sig iskall, hjärnan arbetade för högtryck, hon blev het och tog tag i bordet. Den gjorde så ont, insikten att han bedrog henne. Så fruktansvärt ont. Hon kände sig förminskad, värdelös. Inte han. Inte vi.
När han kom ut ur duschen höll hon tigande fram telefonen. Oron syntes i hans ögon. Han var tyst en stund men gav sedan upp och berättade att han träffat den andra kvinnan några gånger. Men det betydde ingenting, sa han.
”Hur kan du göra så här?” frågade hon uppgivet. ”Vad tänker du på? Vi har precis lyckats skaffa vårt radhus, vi har två små ljuvliga barn och vi har fått det vi önskade oss. I alla fall jag.”
De hade varit gifta i sju år, pojken var fem och flickan två. De hade träffats på en fest hos gemensamma vänner, genast blivit förälskade och efter tre månader flyttade de ihop. Efter långa tider av ungkarlsliv var båda säkra på att de mött den person de ville leva med resten av livet. De hade sparat pengar för att kunna köpa sitt hus. De hade planerat resor och äventyr när barnen blev större.
Ilska, sorg, vanmakt, förtvivlan. Svartsjukan torterade henne. Hon hade aldrig kunnat tänka sig att han skulle bli som så många andra, som bedrog och ljög. Att de skulle bli varannanveckas föräldrar och frakta barnen mellan sig. Barn med två hem i en splittrad familj.
”Det var inte meningen, det bara blev så”, sa han. ”Jag vill inte skylla på något men det har varit så jobbigt här hemma på sistone, du klagar på att jag inte plockar ur diskmaskinen eller går ut med soporna så snabbt som du vill. Barnen vaknar på nätterna och jag känner mig aldrig utsövd”.
Hon tittade föraktfullt på honom.
”Så du märker inte att jag också är vaken på nätterna? Det här ser du som anledningar till att förstöra vår familj?”
Han teg. Som han oftast gjorde.
Han packade en väska och flyttade till sin syster samma kväll. Nästa morgon sa hon till barnen att pappa hade åkt på en affärsresa. Hon kämpade sammanbitet med vardagslivet, att lämna och hämta på förskolan, hålla fasaden uppe på jobbet, laga middag, läsa kvällssaga och utmattad få barnen i säng innan klockan blev för mycket. Tankarna malde och malde. Han var en lika stor skitstövel som andra karlar som inte kunde säga nej till en invit från en snygg kvinna.
Han ringde efter några dagar.
”Vi måste träffas och prata. Jag har begått ett stort misstag. Vi måste reda ut det här”, sa han.
Hon blev glad. Glömde ilskan. Kände ett litet hopp. Ville ju ha honom.
De skulle träffas vid Johanna i Brunnsparken nästa kväll. Hon tog på sig den nya kavajen, målade läpparna röda. Hon ville se snygg ut, inte bara vara en mamma i mysbyxor. Hon hade bestämt sig för att försöka förlåta honom om han ville försöka på nytt. Hon älskade honom och de hade ju drömt om att bli gamla tillsammans. Han var en underbar pappa och hon skulle sluta tjata om småsaker.
Hennes mamma kom och var barnvakt. Hon tog spårvagnen till centrum. Träden längs kanalen började skifta i gult och som alltid fylldes hon av vemod när sommaren var förbi. I god tid stod hon vid Johannastatyn och såg ut över Gustaf Adolfs torg, bort mot Rådhuset där de gifte sig för sju år sedan. Hon mindes lyckokänslan när de kommit ut på trappan där släkt och vänner stod och kastade rosenblad över dem. Solen sjönk nu sakta och Tyska kyrkans torn reste sig mäktigt mot den rosa himlen. Solstrålarnas sken återspeglades i fönstren i de låga husen på andra sidan Stora Hamnkanalen, där vattnet glittrade på den blanka ytan.
Nu var han försenad och hon tänkte irriterat att varför kunde han inte ringa när han blev sen.
Hon fick syn på honom när han steg av spårvagnen med telefonen vid örat. Samtidigt ringde mobilen i hennes väska. Medan hon rotade efter den såg hon hur han korsade gatan när treans spårvagn svängde upp från Norra Hamngatan. Han vinkade leende mot henne när spårvagnen med gnisslande bromsar träffade honom och kastade honom upp i luften och ner i gatan. Blodet från hans krossade huvud spred stora mörka fläckar på marken.
Signalerna från hans mobil fortsatte att ringa i hennes väska.