”Hur kunde du?”
”Vaddå?”
”Hur kunde du lämna mig?”
”Men jag förstår inte … vem är du?”
En skärande smärta i buken stoppar henne från att vända sig om. Vart är hon? PIP. PIP. PIP. Det sticker till i armvecket när hon trevar och söker runt med handen. En slang. En nypa som klämmer om fingret. Det luktar latex och desinfektionsmedel. Vad är det som hänt? Tänk. Tänk. Pipet övergår till ett tjut. Tramp av fötter och gälla rop. En kraftig stöt i bröstet.
Smärtan avtar i takt med att hon omsluts av ett ingenting.
”Jag väntade på dig.”
”Va?”
”Men du kom inte.”
”Men, jag förstår inte?”
”Jag fanns inte längre.”
”Men så kan du väl inte säga. Du är ju här. Du finns ju.”
”Du slutade se mig.”
Vera pendlar mellan ett vaket och drömlöst tillstånd. Fragment av ansikten. Munnar som rör sig ljudlöst. Lösryckta ord. Hon värjer sig, nickar för att få dem att sluta prata. Längtar efter att få återvända till den tidlösa morfinvaggans sömn.
”Vera, jag är din läkare.” Han lutar sig ner, lyser i hennes ögon med en ficklampa och säger något till någon hon inte ser.
Han harklar sig.
”Du har varit med om en bilolycka.”
Orden studsar fram på en mörk landsväg och hon bländas av två strålkastare som rusar emot henne. Hon kastas framåt, hör ett regn av glassplitter. Smaken av järn fyller hennes mun och hon känner en stickande lukt av bensin. Anton, herregud Anton svarar inte när hon ropar.
”Anton, var är Anton?”
Doktorns ord stannar upp på vägen, splittrar sig. En del faller till golvet, andra löses upp.
Några når fram utan nåd … beklagar … inget vi kunde …
Hon faller och omsluts av mörkret.
”Vera, hörde du vad doktorn sa?” Hon känner en hand smyga sig in i sin. ”Du måste försöka förstå.” Så liten den är. ”Du kommer att klara dig igenom det här.” Den känns så trygg.
”Hur vet du det?”
”För att jag känner dig som om jag vore du.”
Hon känner handen krama om hennes, tre gånger. Samma välbekanta tryckningar som varje dag följde henne till skolan. Den hand som retades med henne i soffan om kvällarna när mamma jobbade. Den som följde med henne genom den mörka hallen till toaletten om natten och som var med när hon hämtade sin cykel i källaren.
”Arev, är det verkligen du?”
”Ja, vem skulle det annars vara?”
Med tiden blir de vakna stunderna längre och världen mer gripbar. Sakta binds skärvor av ord till öar av sammanhang. Handen håller hennes.
”Vera, jag kommer inte att lämna dig”, orden viskades in i hennes öra.
”Fast jag övergav dig?
”Minns du vad vi lovade varandra?”
”Så klart jag gör. Att vi alltid skulle finnas för varandra.”
Hon vrider sakta på huvudet och möts av de långa ljusa lockarna. De guldskimrande lockarna som hon hade älskat så mycket. Huvudet är alldeles nära och de ljust blå ögonen betraktar henne.
”Väntade du verkligen på mig?” Rösten är tjock.
”Det är klart jag gjorde.”
”Men då har du ju varit ensam hela tiden! Hur kunde jag överge dig?!”
”Vera, lyssna. Jag har alltid varit nära, ifall du behöver mig.”
”Behöver jag dig nu?”
”Ja. Du behöver mig nu.”
Hon öppnar försiktigt munnen och viskar så att världen inte hör.
”Anton är död.” Trots de knappt hörbara bokstäverna sliter orden upp stora revor i hennes själ och bildar hål när dom borrar sig genom hennes kropp. Förtvivlan vrålar sig upp ur strupen. Hon rullar över på sidan, krampar och hulkar kräkningar som aldrig kommer. Demonerna inom henne vägrar lämna.
”Såja, jag är här. Såja, du och jag. Vi två.”
Hon märker inte hur Arev klättrar upp i sängen och lägger sig tätt, tätt intill hennes trasiga kropp.
Ibland kommer sköterskor som pratar och stör, tvättar henne och baddar hennes mun.
”Vera, kommer du ihåg den morgonen när du mötte Antons ögon för första gången? Plötsligt fanns dom bara där.”
”Arev, kommer du ihåg att vi låg så här nära när pappa stack? Att du sa att vi var prinsessor som var instängda i ett torn av den elaka häxan men att pappa en dag skulle skicka två riddare för att befria oss?
”Vera, minns du den dag när du steg av bussen och hörde ett rop bakom dig, snälla, du måste säga mig ditt namn. Hur ska jag annars kunna fråga om du vill ta en fika med mig?”
Tårarna svider när de rinner utmed kroppen och ner i hålen där de bildar små sjöar av gift.
Hon kramar hårt om den lilla handen.
”Eller, när jag sjöng inför hela skolan på avslutningen och du stod framför mig så att det kändes som att det bara var för dig jag sjöng? Annars hade jag aldrig vågat.”
”Vera, minns du hur du vaknade om morgonen av att hans läppar kittlade dig i nacken?”
”Eller, när vi fnittrade åt att mamma inte förstod varför hon inte fick sitta på stolen närmast mig vid fönstret. Eller hur du knyckte köttbullar direkt ur pannan utan att hon såg.”
”Vera, när Anton plötsligt greppade din hand och föll på knä i snömodden, där mitt på Riksbron och sa att du måste gifta dig med honom, annars skulle han kasta sig ner i strömmen?” Den lilla handen trycker hårdare om hennes. ”Du ropade JA, JA, JA!”
”Ja, jag minns”, tårarna rinner salta. ”Jag minns hans omfamning, smaken av hans läppar.”
”Allt det kommer du ha kvar.”
”Stannar du hos mig?”
”Det var du som skapade mig. Jag kommer när du behöver mig.”
Hon känner en grov hand stryka över hennes kind och förnimmer en vag lukt av olja och tobak.
”Vera, du är vaken.”
”Pappa! Anton är död.”
”Jag vet mitt hjärta. Jag vet.”
Vera vaknar upp till gryningsljuset. En hunger griper henne när sköterskan ställer ner frukostbrickan och kaffedoften sprider sig.
”Vad fint att du var vaken när din pappa var här.”
”Ja.”
”Men, var är den lilla flickan som jag sett vid din sida.
”Jag behöver inte henne just nu. Jag kommer att klara det här.