Han kände sig oändligt trött efteråt. Och överraskande nöjd. Bitterhet som en stor tung filt samtidigt som han mådde bra av att för en gångs skull ha tappat koncepterna och gått över gränsen. Att ha varit, liksom, för mycket.
Johan var annars alltid lugn och samlad.
*
Hon hamnade som i frozen fright. Hennes reaktion syntes inte utanpå men kändes inuti. Iskyla.
Han skrek faktiskt åt henne. Eller höjde i alla fall rösten.
Lotta som är van att hantera de här situationerna. Varit med så många gånger.
Det här var första gången någon verkligen skrek åt henne. Ja. Han skrek.
*
Han anade ämnet fast det inte stod i möteskallelsen. Det måste betyda att han var föremål för den pågående omorganisationen. Den kanske femte i ordningen under Johans tid i företaget. Varje gång gav de cheferna möjlighet att välja vilka de ville bli av med.
Inbjudan landade i mejlkorgen klockan 17.00. Där stod att Lotta hoppades att Johan kunde ta sig tid att träffas i morgon, fredag klockan 09.30, även om det var med kort varsel.
*
Lotta visste inte för vilken gång i ordningen hon organiserade processen.
Ibland har hon sett att det varit dimridåer som i slutändan knappast skulle spara några pengar. Företagsledningens planer kunde vara begripliga eller dunkla, kloka eller dumma. Men de tankarna höll hon för sig själv.
Det började som vanligt. HR-medarbetarna kallades till information. Den här gången skulle 45 tjänsteutrymmen bort.
Boka möten med fackklubbarna. Följa manus. Självklart var allt bara förslag. Om det lät som beslutat var det brott mot MBL.
Förhandlingar avslutade. De fackliga representanterna beklagade inför sina medlemmar att de inte kunnat stoppa planerna.
“Då går vi som ni vet vidare med att prata med enskilda medarbetare.”
*
När han kom ut ur mötesrummet var han svettig och troligen röd i ansiktet. Gick och satte sig vid sin arbetsplats i kontorslandskapet. Reaktionerna från kollegorna runtomkring var roade och uppmuntrande.
“Ha, ha, du skojar. SA du verkligen det?”
“Men Johan! Det var inte likt dig. Där fick hon känna på.”
“Bra att du säger ifrån. De flesta spelar oberörda för att de tror att de tjänar på det. Cheferna behöver få höra. Att de kan sabba folks liv.”
Johan tog in deras värme.
*
Lotta hade alltid haft förståelse för att hennes yrkesroll inte var populär. Den som verkar ha makten tros inte behöva någon medkänsla.
Den här attacken var något mer än det vanliga föraktet mot hennes jobb. Den kom från djupet och gick på djupet.
Och hon tänkte: “Han kan ta sitt liv”
*
Han hade aldrig varit taktisk. Inte den här gången heller. Det kanske inte var så olikt Johan ändå att släppa spärrarna och skrika sin sanning rakt ut till Lotta. Normalt yrkesmässigt självskadebeteende.
Han hade haft många besvikelser på jobbet och önskat att han haft mer energi, visat framfötterna och smörat för cheferna. Som han sett andra göra. Kanske var han feg, Enklare att stå upp för andra än att bekänna egna mål.
*
Idiotiskt att hon hade gått ifrån praxis att aldrig lägga den här sortens möten på en fredag. Medarbetare inte ska gå hem över helgen med tankarna på ett färskt, jobbigt besked.
Tidsplanen var på väg att spricka. Och Johan hade hon inte varit orolig för. Han är så lugn och stabil.
Mötet spelades upp för henne gång på gång. Ett malande i magen. Kan han göra något dumt?
*
När Johan kom till mötesrummet någon minut före utsatt tid satt Lotta och väntade. Han gick in och satte sig på en av de fjorton stolarna runt det avlånga bordet lagom långt ifrån henne.
Lotta sträckte på sig, lutade sig fram över bordet och drog efter andan.
“Johan du vet att vi kommer att göra förändringar. På din avdelning ska nio tjänster bort. Det här är vad som är aktuellt för din del. Vi erbjuder dig omplacering till servicegruppen.”
“Varför? För mig skulle det kännas som flera stora steg tillbaka. Det är inget jag vill. Tycker inte folk att jag gör ett bra jobb där jag är?”
“Du har jobbat i servicegruppen tidigare och vi hoppas det ska bli bra för dig.”
”Men varför jag? Hur har ni jämfört mig med de andra?”
“Det handlar inte om det Johan. Din nuvarande avdelning måste minska och det här är en lösning som vi tror kan bli bra.”
“Men hur har ni valt vilka som ska vara kvar? Jag tycker jag gör ett bra jobb. Har jag en så skev bild av mig själv och vad jag presterar?”
Frågor som inte fick svar. Resonemang på rundgång. Det brände till i Johan.
”Jag tänker inte säga upp mig som jag förstår att ni vill att jag ska göra. Vet du vad. Jag tycker att DU ska jobba i servicegruppen. Varför kan inte DU flytta till servicegruppen om det nu är så bra att jobba där.”
Tystnad.
”Jag hoppas du får brinna i helvetet för det här.”
“Nej. Johan. Nu tror jag vi ska avsluta här. Jag tror du ska gå ut.“
“Okej. Men du ska brinna i helvetet för det här.”
Johan spände ögonen i henne och pekade medan han backade ut ur rummet.
*
På måndagen började Johan i servicegruppen. Nämnde för nya chefen och några kollegor att han som de kanske visste, inte hade valt det här men lovade göra ett bra jobb.
Han hade sitt lugn. Han kunde fokusera på uppgifterna, hålla deadlines och en bra nivå på resultatet. Arbetsdag skulle läggas till arbetsdag med pendlingsresor, matlådor, fritidshämtning, hushållsarbete och prat med familjen om allt annat viktigt i livet.
*
Beslutet var taget när Lotta gick till jobbet på måndagen. Hon hade tänkt igenom vad hon ville säga. Det skulle bli ett långt samtal.
Hon knackade på glasdörren och öppnade och klev in innan hon fick svar från personalchefen som satt där inne.
“Jag har fått nog. Jag slutar.”