Dörren till personalrummet öppnades och stängdes med täta mellanrum. Ljudnivån steg medan några av arbetskamraterna gnabbades om de nyinköpta fåtöljerna från Ikea. Resten trängde ihop sig i hörnsoffan. Doften av nybryggt kaffe blandades med ångorna från tedrickarnas muggar. Från sin position i rummet hade Mia perfekt utsikt över smörgåsar som plockades fram ur prasslande plastpåsar och bananer som befriades från sina skal. Den egna muggen tronade i ensamt majestät på hyllan i pentryt. Hon var inte kaffesugen idag. Inte hungrig på macka eller frukt heller för den delen.
Mia gled ner på stolen vid bordet närmast fönstret. Den personliga favoritplatsen var annars mitt i böjen på soffan. Men idag hade hon inte lagt beslag på den. Ingen annan hade heller satt sig där. Den tomma dynan lyste som en ledig parkeringsruta mellan Susanna från femårsgruppen och Elin på småbarnsavdelningen. Så förvånade de skulle bli när de upptäckte att hon smugit sig in i förväg.
Utanför fönstret hade det tunga molntäcket börjat luckras upp. Det var bara en vecka kvar till påsk och vädret hade varit milt sagt omväxlande. Snö och tö om vartannat. Äkta aprilväder, alltså. Ett samstämt skratt från gänget i soffan stack hål på tankebubblan.
”Du är helt sanslös Elin! Jag förstår inte hur du lyckas”, frustade Susanna. Hon ryckte till sig en servett och tryckte mot byxbenet där en skvätt te hamnat när kollegan med yviga gester dramatiserade sina bravader i ett köpcentrum dagen innan.
Mia log. Makade sig tillrätta med ryggen mot fönsterbrädan. Solen bröt äntligen igenom. En stråle letade sig in mellan krukväxterna och landade på en av de korsstygnsbroderade kycklingarna. Hon betraktade mönstret i duken, pillade på hårsnodden i nacken och funderade över incidenten under bilresan hit idag. Manade för sin inre syn fram förloppet. Betraktade timmerbilen som uppenbarade sig bakom backkrönet. Den höga lasten som svajade och fick hela ekipaget att kränga. Chaufförens ögon som mötte hennes sekunden innan de passerade varandra. Såg släpet störta i diket och hörde braket när trästockarna tumlade som ett snöskred, långt ut på åkern.
”Förresten, var är Mia idag? Hon brukar väl alltid ha nio-rasten på måndagar”.
Det var Susanna som frågade. Hon knölade ihop servetten och tryckte ner den i muggen tillsammans med bananskalet.
”Vi har bytt schema idag. Hon hade fått en återbudstid hos tandläkaren nu på morgonen och jag har utvecklingssamtal med Filip i skolan i eftermiddag. Så det passade bra. Då slipper jag jäkta”, sa Elin. Hon klämde fast locket på smörgåslådan, lättade på tröjärmen och kollade klockan.
Mia rätade på sig. Rasten var väl inte redan slut? De fick inte gå än. Nu var det hennes tur att fånga allas uppmärksamhet. Hon skulle just hojta att hon redan kommit och dessutom hade något riktigt hissnande att berätta, när dörren slogs upp. Förskolechefen uppenbarade sig på tröskeln. Blev stående där, som en trasdocka med slappa armar. Det blev tyst i rummet. Allas blickar riktades mot figuren i dörröppningen. Fastnade i tårarna som dallrade i kvinnans ögon.
”Det har … jag fick just veta att … att Mia har omkommit i en trafikolycka. Det var en timmerbil som välte och hon hamnade under lasten.”
Mia lämnade stolen. Viftade med händerna. Det måste skett ett missförstånd. Ett helt galet missförstånd. Hon var inte alls död. Hade klarat sig. Det var ju den grejen hon just skulle berätta om. Varför var det ingen som såg henne?