Eftersom vi inte hade råd att flytta huset tjugofem meter till vänster fick vi beskära den magnifika blodboken. Jag satt på trappan i solskenet medan min make sedan trettio år plockade fram stege och beskärningsredskap. Jag betraktade honom där han gick i solen och tänkte på hur han såg ut när vi gifte oss. Vi ändrar utseende med åren, vi har sett alla åldrar av varandra, blivit tidlösa och märker inte förändringar när vi har dem nära inpå varje dag.
Men nu, vilken spillra till man. Tjackpundarben med knän som knölar på ett gammalt äppelträd. Han försvann kilo för kilo inför mina ögon och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det. Vi hjälptes åt att ta ner de grenar som var för nära huset, och passade på att beskära magnolian när vi ändå höll på. Talgoxarna kvittrade omkring ut och in i syrenhäcken och tulpanerna knoppades i rabatterna.
När vi var färdiga hjälptes vi åt att lasta grenar och kvistar på släpet, sedan drack vi kaffe för att få upp lite värme. Det var kallt ute, men solen sken. Det var en bra dag, jag önskar den hade varat längre.
Han orkade inte så mycket numer, behandlingen på sjukhuset tog mycket energi. Det var också svårt att få i honom näring. Han tyckte att näringsdryckerna smakade illa, på grund av laktosintolerans så kunde han inte äta all kaloririk mat som dietisten föreslog, jag försökte laga god och närande mat men han åt inte som förr, smakade lite men orkade inte riktigt.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte såg åt vilket håll det barkade, men jag lyckades på något sätt stå utanför mig själv och göra allt för att stötta honom. Jag hinner sörja sedan, tänkte jag, när det är över. Nu vill jag njuta av de få goda dagar vi har kvar, känna hans lukt och värme när han kramade mig. Ligga vaken på nätterna och lyssna på hans andetag. Höra efter noga så att han andades.
Jag fick ofta höra av mina vänner hur stark jag var. Men vad hade jag för val? Det är ingen mening med att bryta ihop när ingen kan trösta. Det var heller ingen idé att prata med någon, för prat är bara ord. Det fanns inga ord i världen som kunde ändra på fakta. Fakta var att han skulle snart dö och jag skulle bli ensam. Men vi hade fortfarande tid, det var vår och vi gjorde det bästa vi kunde. Vi hann med att få covid också, jag var sjukare än honom konstigt nog. Men det varade bara några dagar så vi hade mer tur än många andra.
Dagarna gick och blev till veckor. Jag sov inte så bra, låg och lyssnade så han andades. Allt flöt ihop, så här efteråt har jag svårt att sätta in sakerna i ett linjärt sammanhang. Det var bra dagar och andra. Vi brukade äta kvällsmat i soffan framför tv:n. Vi hade många filmer som vi köpt och diverse streamingkanaler. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur många filmer och serier som har döden som ingrediens. Vad vi än tittade på så var det någon som skulle dö, hade dött och vi kunde inte riktigt prata med varandra, vi började bara titta på något annat. Fotboll var bra. Det är något jag saknar idag, att titta på fotboll ihop, trashtalk när våra respektive lag möttes. Oftast klarade sig spelare och funktionärer undan med livet i behåll. Fotboll gick att titta på.
Vi hade inget umgänge utöver jobb och skola. Smittrisken var för stor och kunde inverka på behandlingen. Jag minns hur besviken han var när han inte fick någon behandling för att värdena var för dåliga. Vi hoppades hela tiden, på fler behandlingar, mirakel som kunde ge honom mer tid.
Han var så modig, han försökte hålla humöret uppe den här gången, var inte så självcentrerad som förra gången han var sjuk. Det pratas om livets hårda skola, men vi gick i dödens oundvikliga skola och visste båda två vad examen innebar.
Det är populärt att gråta i duschen, om man får tro underhållningslitteraturen. Jag önskar att jag kunde. Jag upplevde det märkliga i att vara så ledsen att jag inte kunde gråta. Jag grät över andra saker, såna dumma saker som att en kaffekopp gick sönder, skrivaren hängde sig eller att jag glömt att köpa bröd. Jag tassade runt den stora oundvikliga sorgen på skälvande fötter och med tårarna rinnande över petitesser, för de var lättare att förhålla sig till. Jag kunde köpa en ny skrivare, åka efter bröd eller ta fram en ny mugg ur skåpet. All sån skit gick att fixa, så det vågade jag gråta över. Men döden var för stor att sörja och den gick definitivt inte att fixa.
En morgon vaknade jag med ryggen mot hans sida av sängen. Det var tyst. Jag höll andan och lyssnade, jag hörde inga andetag i rummet och kände ingen värme mot min rygg. Jag låg still och stirrade på väggen, vågade inte vända mig om. Så hörde jag att det spolade på toaletten, och jag kände lättnad, vi skulle få en dag till, kanske en hel vecka.
Jag förstod att tiden började rinna ut när fjärilarna kom. Fjärilar är dödens sändebud för de lever så kort tid. Många lägger inte märke till dem, men jag vet. Vi försökte att odla de blommor som fjärilar vill ha i vår trädgård. En dag så var det en liten envis fjäril som inte brydde sig om blommorna utan satte sig på min hand flera gånger. Jag blev alldeles kall, var det här den sista dagen?
När man vet att något hemskt inte går att undvika, att det är på väg så tror man att man är förberedd. Jag trodde jag var stark, rationell och kunde handskas med situationen. Det går. Jag tog mig igenom också den sista dagen, den första ensamma natten och livet därefter. Kanske möts vi igen en dag, jag vill gärna tro det.