Verkar som om det börjar bli vår igen. Känns väldigt länge sen solen sken in genom fönstren sist. Den svaga vintersolen når inte in hit. Men nu ser jag solen igen. Så skönt att vintern snart är slut.
Det är samma procedur varje år och jag har inget emot det; att få ställas in i garage när regn och slask närmar sig och slippa vara ute i blött och halt väglag. Fint liv! Sedan i fjol har det blivit ännu bättre. I många år hade jag mitt vinterviste i antikvariatet. Där delade jag utrymmet med ett gäng böcker och det var faktiskt rätt trångt. Nervöst var det också varje gång jag skulle köras in eftersom jag fick lov att balansera på ett par plankor på grund av nivåskillnaden mellan marken och byggnadens golv. Dörrhålet var precis så brett så att jag kom in. På det här nya stället är det en bred fin port och samma höjd på båda sidorna om porten. Bara att rulla rakt in.
En annan stor fördel är att huset är helt tätt. Här finns inte några små gråa djur med svans som gnager på mina kabelisoleringar. De är helt hopplösa, struntar blankt i när de blir tillsagda om att sluta upp med att tro att jag är en del av deras meny. Verkligen ett lyft att slippa dem.
Slaghacken, Släpis och Lilla vrålåket är mycket trevligare att umgås med som kompisar under vintern. Det var inget fel på alla hundrans böckerna heller men de lever liksom inte i samma värld som jag. Ja, Lilla vrålåket heter egentligen inte så, det är en vit tjusig fyrhjuling, med andra ord ett terrängmotorfordon. Men den går inte så fort som jag. Slaghacken och Släpis går inte en meter för egen maskin så de är inte med i snacket om hastigheter. Lilla vrålåket kallar mig för fisförnäm eftersom jag håller mig till små mysiga asfaltvägar som gärna får vara både krokiga och backiga. Helst undviker jag grusvägar, som han gillar bäst, förutom att få ta sig fram i skogen, nästan ens utan en stig. Bara rakt ut i terrängen är hans bästa element. Då brukar jag bara påminna lite lätt om farten igen.
Har berättat för gänget om en ”nära-polisen-upplevelse” jag hade en gång. Ibland påminner de mig om den när det blir för mycket snack om höga hastigheter. Det var när jag var på motorvägen norr om Jönköping som jag fick feeling och körde efter en BMW som kört om mig, fastän jag var långt över hastighetsgränsen. Han ökade och jag ökade, tills jag tröttnade och svängde in i högerfilen. Precis då såg jag i backspegeln att bakom ett par bilar närmade sig en polisbil som fortsatte jaga BMW:n, men inte mig! Låg i ett lagom tempo i högerfilen och pustade ut. Nu för tiden tar jag det lite lugnare och njuter mer av kurviga vägar där ratten få jobba ordentligt.
Försöker dock undvika transportkörningar. Till affären får det bli men det är trist; samma väg fram och tillbaka och en massa kassar som knappt får plats i bagaget. Gillar bättre turen till Skåne i somras. En trevlig sväng några dagar, soligt, varmt; nercabbat. Förra året fick jag inte komma ut förrän på midsommarafton. Senare än vanligt men det berodde nog på vädret. Hoppas på att det blir några dagar tidigare i år så att jag hinner glida runt och njuta mer av tillvaron än förra sommaren. Längtar.
Slut på solstrålarna, dags att sova en stund till och ladda för många mysiga mil framöver.
Ja, just det. Jag presenterade mig kanske inte så noga, men jag är en roadster, de flesta säger sportbil. Mitt riktiga namn är Mazda Miata MX5, alias ADREAM. Precis som det står på registreringsskylten. Det är vad jag är.