De var samlade, väntade in chefen. Punkterna de behövde diskutera för att komma vidare projicerades på skärmen. Snabba steg hördes i korridoren och chefen stormade in med full fart. Mobil i ena handen, kaffekopp i andra. Laptop balanserandes på underarmen. Han började prata innan han var över tröskeln…
Chefen: Okej! Vi måste beta av det här mötet snabbt för det har kört ihop sig. Mycket nu! Och en sak MÅSTE jag hantera innan lunch. Sen något annat, hm. Vad var nu det? Strunt samma. Vi kör. (han viftar med handen)
Carl: Ok, på agendan…
•PLING•
Chefen: En sekund (fingret flyger över mobilskärmen)
(han lyfter blicken, ser ut över gruppen och signalerar att han är redo)
Carl: Ja, så på…
Chefen: Jag har förresten tänkt på en sak. Vi har deadline nästa vecka?
John: Om TRE veckor.
Chefen: Exakt! Bra, då är vi på samma sida. Vi måste prioritera. Vänta lite. (skriver ett sms)
(alla väntar tills chefen tittar upp igen)
Chefen: Så, vi behöver ta…
•PLING•
(chefens ögon är tillbaka på mobilen)
Chefen: Hm. En sekund bara. (en swipe och ett kort dunk med fingertoppen)
Chefen: Var var vi?
Carl: Vi hade inte börjat.
(chefen skrattar, som åt en poäng i ett internt skämt)
Chefen: Bra, bra. Vi tar det från start. Men först, har vi koll på det andra? Någon?
(Carl, John och Elin tittar frågande på varandra – ingen vet vad ”det andra” är)
Carl: Vad menar du?
Chefen: Jag menar… alltså, hela grejen. Vi behöver hålla deadline, och även ta det lugnt. Känn ingen press, men det är viktigt att vi håller tempot. Jag vill att ni fokuserar på det viktigaste, har koll på allt. Kom ihåg, det helt avgörande är en röd tråd.
(ingen säger något)
(Elin antecknar ”röd tråd”)
Carl: Men om vi ska prioritera, ska vi börja med A eller B?
Chefen: Ja! Bra fråga. Båda har prio! Kanske inget av dem? Vi tar det som det kommer. Flexibilitet, vet du. Viktiga grejer.
(Chefen skrattar – balanserar kaffekoppen på handryggen)
(ingen annan skrattar)
Chefen: Vi måste hålla fokus, okej? Så, vad var det vi pratade om?
(chefen spänner ögonen i dem och vickar på stolen)
•PLING•
Chefen: Jag måste bara ta det här. (trycker på samtalsknappen och vrider stolen så att han vänder ryggen mot dem)
Chefen: (i telefon) Jaha? Hej. Ja, precis. Jag sitter i ett möte nu men… Ja? Aha. Nej, nej, det löser vi sen. Jag skulle säga att… just det, precis…
(det enda som hörs i rummet är chefen som pratar i telefonen)
(Carl, John och Elin sitter tysta – väntar)
(tre minuter senare)
Chefen: Var var vi?
(ingen svarar – det är tyst som i graven)
Chefen börjar prata. Hans röst fyller rummet med en oavbruten ström av ord. Han maler sig igenom hela projekt A, vidare till en reflektion om vikten av tydlighet, hoppar till ett minne från ett kundmöte från 2016, sen tillbaka till projekt B. Så drar han för femtioelfte gången historien om projektet som gick snett för att IT inte gjorde rätt – allt utan att pausa och med allt högre röstläge. Han blir rosig om kinderna och efter ett tag går det se hur endorfiner dansar tango i hans ådror.
(Elin djupandas, ytligt – försöker checka ut mentalt)
(John lyfter handen för att flika in något – chefen ignorerar)
Chefen: …och det är ju därför vi måste vara extremt tydliga i vår kommunikation, men samtidigt flexibla, ni förstår vad jag menar? (han skrattar för sig själv, som om han just sagt något genialiskt)
(Carl gör en ansats att säga något)
Chefen: …för det handlar om att skapa sammanhang! Att inte kasta ur sig saker hur som helst, för då blir det bara rörigt, eller hur?
(Carl försöker igen)
Carl: Vi har några punkter vi skulle behöva…
(Chefen tittar stint på Carl som om han vore en fluga som just stört monologen)
Chefen: Precis som det du sa just nu Carl, det är ett bra exempel på något som egentligen hör hemma i ett annat möte, men som du ändå tar upp här. Det är precis därför jag alltid säger att vi måste vara systematiska och metodiska i våra tankegångar. (han nickar allvarligt, som om han precis lärt ut en värdefull lektion)
Carl känner sig plötsligt yr. Det känns som om hans stol svävar flera centimeter över golvet. Som om tid och rum börjar flyta ihop. Surrealistiskt.
Chefens blick vandrar över rummet. Den stannar vid Elin som suttit helt stilla under stora delar av mötet. Hon stirrar rakt fram. Hennes ögon är stora, men det är oklart om hon ser något.
Chefen: Hör du mig? (viftar febrilt med handen framför ögonen på Elin)
(Elin blinkar långsamt, som om det kräver all hennes kraft)
Elin: (lång paus) Ja, jag… försöker lyssna på vad du säger.
(hon ser allvarlig ut – och en ryckning i ena mungipan skvallrar om att hon känner sig pressad)
Chefen: (ler stort) Men se där! NU ler du ju! Bra jobbat Elin. (skrattar, nöjd, och fortsätter som om ingenting hänt)
(Elin rör sig inte – hon ler INTE)
Carl: (till chefen) Kan du sammanfatta vad du vill att vi tar med oss? För jag… vi… eh… alla våra punkter är…
(alla tittar ner på sina tomma anteckningsblock – förutom orden ”röd” och ”tråd” på Elins)
Chefen: Nej då, jag litar på er! Kör på bara, det löser ni. Jag förväntar mig att ni är klara i tid.
Chefen reser sig, tar dator och mobil och lämnar rummet. Mötet är över. Koppen står kvar på bordet i en pöl av utspillt kaffe.
(Carl lutar sig fram – tittar på John och Elin)
Carl: Vad kom vi fram till?
(John tiger)
(Elin tiger)
(John reser sig och börjar klappa händer, ironiskt)
På skärmen syns fortfarande deras punkter. Inga svar. Alla är kvar.
(Carl kopplar loss projektorn – ljuset flimrar och slocknar)
(Elin sluter uppgivet ögonen)
Elin: Det är nog så här världen tar slut.
Någonstans utanför hörs ett •PLING•