Det är mörkt. Eller så är ögonlocken stängda. Inget ser hon i alla fall. Och inget hör hon. Tyst som i graven, som man brukar säga. Mörkret är nytt för henne men tystnad känner hon väl till, ändå är den här tystnaden något annat. Den är total, som ett vakuum i ett ofött universum.
“Vad poetiskt. Jag är i ett vakuum i ett ofött universum.”
I det mörka och tysta är hennes medvetande klart, klarare än på länge.
“Vilket lustigt tillstånd”, konstaterar hon. Men förutom konstaterandet känner hon ingenting.
Det sista hon minns är ljud. Barnbarnsbarnens skrik och skratt och skrammel. Och ljusen. Hundra ljus som blåses ut.
Det hon erfar är döden. Tystnaden och mörkret omkring henne är inget annat än en konkretisering av den. Hade hon kunnat skratta skulle hon gjort det, för döden är så övertydlig och hon har alltid skrattat åt det övertydliga. Men i döden finns inte skrattet så hon låter det passera.
En röst uppfyller hennes inre och hon vet direkt. Trots att hon aldrig hört den förut är rösten självklar, som om hon väntat hela sitt liv på att höra den.
“Välkommen”, hälsar döden henne, “välkommen att betrakta ditt liv från mitt perspektiv.”
Den omfamnar henne, bjuder in till samtal.
“Jag vill gratulera dig. Du är i mål nu. Du klarade det.”
Hon vill skratta till men likstelheten har tagit över.
“Klarade det? Vem gör inte det? Vem kan leva utan att dö?”
Frågan lämnas orörd men i tystnaden blir reflektionen svar nog.
“Du kan äntligen sammanfatta det. Det som blev ditt liv.”
Hon vill tveka, mer av vana än något annat. Minnena är smärtsamma, skulden stor och det har varit ett långt liv. Det kommer ta tid.
Men i döden finns ingen tid, inte heller rädsla eller ångest, glädje eller sorg finns här. Eller tvekan. Istället ligger minnena framför henne, stadiga som marmorpelare.
“Jag minns nu”, säger hon innan döden hinner fråga. “Jag minns slaget.” Och hon minns helt smärtfritt.
Slaget, det första, framträder tydligt under hennes stängda ögonlock. Förvåningen när det väl kom efter alla år av ord tomma på handling. När hon ligger på golvet i köket framför spisen och blodet droppar ur näsan på trasmattan är det förvåning hon känner. Inte rädsla, inte ilska, inte smärta. Hon trodde aldrig att han skulle göra det.
Och så det andra. Slaget. Som blev det första att markera en vana. Våldet blev en bekräftelse på hennes skuld men också en befrielse från den.
Det började ett halvår efter att pojken drunknade. De hade olika sätt att visa sin sorg.
Jodå. Hon minns allt.
“Bra”, säger döden.
Hon är tillbaka på mattan i köket nu. En strimma blod letar sig ner över hennes läpp.
“Vad hände sen?”
“Jag reste mig. Hällde av potatisen.”
Ångan som vällde upp ur kastrullen brände i det slagna ansiktet och först då grät hon. Först då kände hon.
“Vad gjorde det med dig, alla slagen?”
“Jag dokumenterade dem. Skrev noggrant ner varenda blåmärke och hur de utvecklades.”
22 oktober: Fyra centimeter i diameter, mörkt rött. Varmt och lätt svullet.
23 oktober: Fem centimeter. Skiftar i blått och lila. Stramar, pulserar.
“Jag vet inte varför.”
“Det var ett sätt att hantera misshandeln?”, föreslår döden.
“Det kanske hjälpte mig att ha kvar mitt människovärde. Det och Lars.”
“Du var otrogen med Lars.”
“Ja, det var hämnd och lust som drev mig. Vi träffades i kören. Ställde oss tätt intill varandra. Värmen från hans kropp läkte min och när hans fingrar smekte min rygg stillades all smärta. Mitt dunkande kön tände en slocknad eld. Jag ville ha honom i mig.”
“Ingen skam?”
“Mycket. Skammen sköljde genom mig som iskallt vatten, men den var lättare att bära än skulden. Jag visste att jag gjorde fel. ”
“Din man gjorde också fel.”
“Jo, men han hade en anledning.”
“Jaså. Tänker du på pojken?”
Ja, hon tänker på pojken. Olof. Han blev bara två och ett halvt.
Minnet expanderas nu. Hon står på farstutrappen och skakar köksmattan, ser dammkornen virvla iväg och försvinna. Ur radion strömmar ett program om siffran noll, om hur den förändrade matematiken. Hon minns hur fascinerad hon blev över att noll och ingenting kunde vara något.
Men sen blev det klart för henne.
Alla slag som inte blev, de mindes hon mycket väl och de betydde allt.
Och saknaden efter Olof. Tomheten efter det som inte längre fanns.
“Slagen blev ditt rättmätiga straff för pojken?”
Döden ser rakt igenom henne nu.
“De gjorde mindre ont än min egen dom. Gav mig upprättelse.”
“Upprättelse?”
“Blåmärkena på kroppen var som plåster på skulden.”
“Så du gav honom rätten att straffa dig?”
“Jag lät honom fortsätta.”
Hon är åter i köket. Rör i grytan trots illamåendet. Hon förtjänar det, tänker hon och stryker handen över det spräckta ögonbrynet. Hon borde ha funnits där. Det var hennes fel att Olof drunknade.
Så fastnar blicken vid något utanför fönstret. I den nakna bersån sticker en snödroppe upp. Det gröna och vita lyser hoppfullt i det februarigrå. Ger henne sällsam tröst.
“Det är dags nu”, viskar döden.
“För vad?”
“Att släppa taget om skulden.”
“Men hur? Hur ska jag släppa taget om något som blivit en del av mig, som är lika integrerat i mig som ett inre organ, som en lever?”
Dödens röst har tystnat.
Och det är då, i tystnaden och mörkret, i vakuumet, som allt börjar lösas upp. Minnena är inte längre en del av henne. De är en del av tiden, flyter ut i det förflutna.
Skulden, som så länge varit en del av henne, lämnar nu bit för bit. I klarheten som uppstår finns inget längre som håller den fast. Den skuld hon bar, var aldrig hennes att bära.
Allt sorteras.
Allt hamnar på sin rätta plats.
Det är upprättelsen.