“Trampa vatten. Allt jag gör är att trampa vatten.” Martin suckar djupt och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han ser sig omkring i det välbekanta rummet. Den störiga glipan vid golvets högra hörn, bokhyllan som är fullsmockad med hjärnskrynklare-litteratur, den suggestiva Georgia O’Keeffe-målningen på väggen.
“Jag håller inte riktigt med dig, Martin. Jag tycker att vi har börjat röra oss framåt” svarar kvinnan.
Hon sitter mitt emot honom med korslagda ben, glasögonen på nästippen och ett anteckningsblock i knät. Han kommer helt plötsligt att tänka på den där antologin som hans mamma brukade läsa, och en av essäerna som hon frekvent reciterade. Det var någonting om kvinnans villkorliga frigivning, och han tänker på vilken löjlig metafor det är. Vad fan visste författaren om det? Om någon vet hur det är att vara villkorligt frigiven, så är det Martin.
“Låt oss återkoppla till det vi gick igenom förra veckan. Du pratade om olyckan du var med om när du var tio år gammal.”
Olycka. Är det vad hon har valt att benämna det som? Martin känner det illröda raseriet bubbla i honom. Svetten bryter ut i handflatorna, en skarp hetta stiger upp mot hans hårfäste och han biter ihop käkarna. Hur har hon mage att uttrycka sig så graverande? Hur kan hon så fräckt förminska det han var med om, och tro att det bara kan kokas ner till det torftiga ordet “olycka”?
“Jag ser att du är väldigt spänd, Martin.” Tro fan att han är!
Han tänker på allt som han har tvingats göra för att få utlopp för besten som löper amok i hans kropp. Alla skallar han har spräckt, alla ben han har knäckt. Hon lutar sig fram och söker hans blick.
“Martin, kom ihåg det som vi har pratat om. Kom ihåg att du är här, och här inne finns det inga monster som du måste fajtas mot. Nu tar vi några djupa andetag tillsammans. Andas in i fyra sekunder, andas ut i sex sekunder…”
Martin lyder hennes råd, och han lyckas tillfälligt tygla besten. Ett försiktigt leende smyger sig fram på hennes läppar.
“Bra, jättebra Martin. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi återbesöker det som du var med om när du var tio år gammal. Känns det okej för dig?”
Martin nickar. Hon fattar tag i kulspetspennan och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Ett svagt klickljud hörs när spetsen skjuts fram.
“Bra. Så, låt oss börja. Kan du berätta för mig vad det var som hände?”
Trots att det har gått femton år, kan Martin fortfarande känna vattnets isande temperatur. Man vet inte vad kyla är, förrän man har befunnit sig i öppet hav under en sen och stormig oktoberdag. Han kan fortfarande känna vågorna som slår mot hans kropp. Och kallsupen, sveddan när det salta vattnet trängde sig in i hans näsborrar. Det gurglande ljudet från hans strupe, och från alla runt honom, och hur dessa ljud långsamt förklingade. Och hans pappa, som febrilt försökte simma mot Martin, men att han för varje simtag bara gled längre bort från honom. Pappans utsträckta arm, hans hand som famlade efter något att greppa tag i, trots att det inte fanns något inom synhåll. Gud, var det Guds hand han sträckte sig efter?
Han minns i alla fall att han ända sedan den dagen har varit en militant ateist.
Och han tänker på hur arg han har varit på sin döda pappa sedan dess. Om han bara hade kämpat lite till, hade han räddats. Ibland tänker Martin att om han hade möjlighet att gå tillbaka i tiden, så hade han offrat sig själv. Han hade låtit det glupska, obarmhärtiga havet konsumera honom.
Och ända sedan dess har han hatat sig själv för att han inte räddade sin pappa. Han var stark, han spelade fotboll regelbundet och kunde göra fyrtio armhävningar på raken. Varför låg han bara och trampade vatten på ett och samma ställe? Varför tvingade han med sig pappa på båtresan? Om han inte hade tvingat med honom, då hade det aldrig slagit slint i hans mammas huvud, då hade hon inte bestämt sig för att gå samma öde till mötes.
Om han bara…
Kvinnan slutar skriva och avbryter Martin.
“Martin. Du var med om en allvarlig olycka. Du var tio år gammal. Du har ingen skuld i att din pappa dog. Du har ingen skuld i att din mamma tog livet av sig. Du var med om något ofattbart förfärligt. Det var inte ditt fel.”
Och nu kommer det över Martin. Flodvågen sköljer över honom och det börjar brinna i hans hals. Svedan rör sig uppåt, och stannar till bakom ögonlocken. En känsla, starkare än raseriet, tippar honom över gränsen. Martins hals snörps åt, och med våldsam kraft kommer det ur honom, hejdlöst, brådstörtat.
Tårarna. Tårarna som han valde att gömma undan i en liten låda, uppe på hans medvetandets vind, där den sedan dess har samlat damm. Tårarna forsar ur honom, som en briserad damm. Och han tänker på alla människor han har skadat, alla sår han har skapat. Han hulkar våldsamt, och orden kommer ur honom stötvis.
“Jag…vet…inte…vad…jag…ska…ta…mig…till.”
Hon lägger ifrån sig anteckningsblocket och ger honom en näsduk. Hon blinkar bort några tårar som letar sig fram i ögonvrån.
“Vet du? Ur min synvinkel är det jättebra att du gråter. Det visar på framsteg i behandlingen. Jag tror att du behöver ge dig själv tillåtelse att få sörja. Och du behöver förlåta dig själv för att kunna bli läkt.”
Men hur förlåter man oförlåtliga gärningar? Tärningen är kastad, lagt kort ligger, och livet erbjuder inte en spola tillbaka-knapp. Vägen mot inre förlåtelse ter sig ligga i en djuphavsgrav, men Martin skyr alltjämt vattnet.