Hennes identitet hade alltid varit grå. Osynlig som skuggorna vid gryningen, en blek nyans av något som aldrig riktigt hörde hemma. Som färgen av dimman en fuktig Novembermorgon, som termosen fylld med kaffe, skvalpade runt i väskan. Grå som klänningen hon hade på sig tills den var så urtvättad att nyansen ändrades. Färgen flöt omkring henne likt en aura, alltid i bakgrunden. Dold, gömd och bortglömd bland allt det färgglada. Hon var grå och grå var hon, likt tvillingsjälar flytande runt i det vakuum som kallades för existens.
Men hon var också en bedragare. En lurendrejare med lager av kulör som hon drog på sig varje dag på samma sätt som andra tog på sig kläder. Masker och lager i toner av gult, rött, blått och grönt i alla nyanser av de oändliga skalor hon sett hos de normala. Ett utbud lika stort som paletterna i färgbutiker. Oändliga möjligheter och ändå ingenting som matchade det mål som hon strävade efter att uppnå. En identitetstjuv. Hon kunde måla sig själv med hur tjockt lager hon än förmådde, men hennes sanna färg flimrade alltid igenom och lögnen spolades bort på kvällen. Ett förlorat fall, en mutation och bisarr varelse. En främling på jorden, vandrandes i cirkel desperat letande efter skylten med neonbokstäver:
EXIT!
Men skylten kom aldrig oavsett sökandet efter den desperata utväg som hon intalade sig skulle finnas. Så hon ropade. Skrek. Grävde och klöste efter lösningen. Bönande och vädjande efter den mening som var skapad för henne. Det syfte som aldrig blev funnet, hoppet som dog och den aura som mörknade. Masken sprack, så bestämde hon sig för att bli vit. Färglös och alla färger på en och samma gång. Med en skramlande pillerburk bredvid termosen i väskan, en klunk och en tablett i taget med ett smil på läpparna fastklistrat med superlim. De beskrev henne som glad, alltid så sprallig och busig. Hon ville skrika, med spikar i halsen som klöste och skavde väntandes att få grävas ut. Ser de inte att hon behöver hjälp? Ser de inte att hon inte är som dem? Ser de inte att hon är förgiftad av den grå pest som sedan länge slagit rot? Ser ni inte att hon kvävs? Att hon inte kan andas? Nej, det gör de inte. Hon var lika osynlig som innan. Likt den där konserven hemma som aldrig användes, dammråttan under soffan som valde att ignoreras.
“Jag fattar inte hur du orkar vara så positiv jämt” sa kollegan. “Berätta din hemlighet”. Nålar in i huden, bultande tinningar, panik i bröstet och ett falskt skratt. “Jag antar att det bara är en del av mig”. Mer lögner som spottades ut, vardagsmat vid detta laget. Kollegan skrattade och gick vidare, ovetande om superlimmet som stramade åt så hårt i leendet att läpparna sprack.
Och så träffade hon en pojke, en hysteriskt färgglad smittsam man. De möttes på den mest besynnerliga platsen och hade egentligen inte tyckt om varandra från början. Hon var för glad och han för arrogant. Han hade mål och strävan, hon ville överleva dagen utan att bli påkommen för sin falskhet. Ett motsatspar. Men plötsligt en dag så hade han skrattat och hon fylldes upp av känslor som hon aldrig tidigare upplevt. Han blev en solstråle genom moln med en värme som lös upp hennes omgivning likt en regnbåge efter ett skyfall. En trygghet stark som gravitationen, hennes första riktiga kärlek, så oväntad, plötslig och skrämmande. Ett bra tag kände hon inte längre att hon var så neutral och tråkig på det sätt hon alltid uppfattat sin spegelbild. Istället blev hon berusad på all färg, beroende av den uppmärksamhet och ömhet hans toner bidrog med. Toner som hon omedvetet sög åt sig likt ett svart hål tills den färgbomb hon hittat var dränerad. Grå, sprucken och förstörd likt henne själv. Hon försökte ge tillbaka det som hon stulit, kastade det mot honom tills han var fläckig av färg. Men tiden gick och hon såg hur hennes rån fortfarande strålade genom det prickiga lagret. Blott en billig kopia av det som en gång funnits.
Så hon flyttade, flydde. Lämnade honom i det hem de tillsammans byggt och sårade honom med ett svek som aldrig skulle kunna förlåtas. Den fulaste av synder, klippte tråden mellan dem och det band som grott så starkt under flera år. Planterade ett nytt frö hos honom fyllt med ilska och hat medan hon vattnade det med tårar så att trädet slog rot. Hon kände sig skamsen, återigen smutsig likt den färg hon fötts med. En växande ångest över allt som kunde ha gjorts annorlunda. Hon mörknade mer, djupare och djupare i självömkan tills hon blev det svarta hål hon försökte fösa undan. Ta en klunk till, ett piller i taget, du kan bli vit igen är vad hon intalade sig medan hon slukade sig själv hel. Livnärde sig likt den parasit hon blivit på de känslor hon inte ville ha kvar. “Ge det tid” var vad folket sa till henne, men tålamodet fanns inte där och energin knuffades bort av självmedicinering. Hon kände sig tom och kall utan riktning eller manual som pekade ut vägen. Vilse i ekot av det som en gång var, det borde finnas kartor för såna som henne. En fusklapp till de prov hon konstant underkändes i.
Hon gröpte ut sitt hjärta som man skedar ut en kärna och lämnade skalet där känslor tidigare vilat i ro. De tillhörde henne inte längre, rättigheten hade försvunnit. Så allt det fina som fanns kvar, den torkade färgen som flagnat inuti skalet skrapades ihop, packades ner i flyttlådan för att fraktas bort till den trygghet hon förstört. Till den person hon smutsat ner, till den grå auran som nu omslöt honom – en skugga hon själv skapat.