Evigheten är här
Mannen stirrade ner i den tomma tekoppen innan han med precision placerade koppen på samma plats han lyft den ifrån. En svag ring syntes i den bleknande vaxduken och vittnade om hur ofta han satt där. Hans enda kulspetspenna hade skapat en tunn urgröpning i duken. Tunga vattendroppar mot rutan förstärkte känslan av ensamhet som trängde sig in i hans mindre kök. Tanken hade börjat slå rot i honom när han hörde lätta steg som tog sig in i rummet. En varm kropp strök sig mot hans ben innan han kände tyngden i knäet när Pysslingen la sig till rätta där. Med mjuka rörelser strök han den lena pälsen och hörde de tillfredsställande ljuden som lämnade den lilla kroppen.
Livet hade kunnat se annorlunda ut, filosoferade han. Sin vana trogen grubblade han över hur det varit om ödet styrt åt ett annat håll. Ett kök som nu var tomt och kalt hade kunnat vara fyllt med värme och närvaro. Hans knä hade varit tungt av barnbarn och hans bord fyllt av kritor och teckningar. I stället för en varm liten pälskropp som väckt honom på morgonen hade han vaknat till doften av kaffe och synen av ett par röda tofflor på sovrumsgolvet. Han övervägde hur stor uppoffring han kunde göra för att få se de röda tofflorna stå på golvet varje morgon och kom alltid fram till samma svar. Allt. Han hade varit beredd att offra allt, bara han hade fått behålla henne och hennes röda tofflor.
Korsordet för dagen var snart fyllt och han snurrade rastlöst pennan mellan fingrarna. En stund senare fick ett ljus utanför fönstret honom att se upp från tidningen. Regnet smattrade så tätt mot fönsterrutan att det knappt gick att se ut, men det var något som stört hans koncentration. Pysslingen gav ifrån sig ett oförrättat fnys när mannen reste sig. Något mödosamt fick han generat erkänna för sig själv, alldeles för stel efter timmarna på den nötta köksstolen. Utanför på den svagt upplysta gatan stod en skåpbil med lysena i gång. Han kisade för att försöka se vem som riskerade sitt liv i detta oväder. En liten hand viftade ilsket därinne och trots att han ingenting hörde, kunde han föreställa sig ljudet som borde eka inuti den lilla plåtbiten. Just som han vände sig bort och plockade upp pennan skyndade någon sig ur bilen.
Morgonen därpå satt mannen på samma stol med en rykande kopp framför sig. Han smekte med tummen över de nötta orden på pennan men innan den första bokstaven fått sin plats i tidningen hördes ett påträngande skrik. När han lyfte pennan igen hördes det där skriket åter. Mannen tittade ut och fick syn på ett barn. Han väntade otåligt på att någon skulle se efter flickan, men sekunderna gick och skriket fortsatte tillta i styrka.
Med avvaktande steg närmade han sig den guldlockiga flickan som fortsatte med sitt oväsen. Men så tystnade hon tvärt när hon fick se honom komma mot henne. I stället vreds hennes mungipor uppåt och hon sträckte armarna mot honom. Hon var fullkomligt bedårande med stora gröna ögon. Mannen såg sig om efter en annan vuxen. Men nu var allt tyst och stilla. Tveksamt böjde han sig ner och tog flickan i sin famn. Hon greppade kedjan han hade runt halsen och förskräckt lirkade han loss den från hennes små envisa fingrar. Hennes ögon fylldes genast av tårar igen och han skyndade sig att ge henne det enda han hittade i fickan. Kulspetspennan.
Hastiga ljud fick honom att se upp från flickans fascination och det var tur för både honom och henne att hjärtat inte var svagt. Plötsligt kunde han svära på att någon tvingat honom in i en tidsmaskin. I den vidöppna ytterdörren stod hon. Hon som fattats honom i alla år. Som skyndsamt tvingats i väg och med sig tagit hans hjärta och själ.
Det enda som fick honom att tveka på sin idé om en tidsmaskin var att flickan från hans minne hade blivit en kvinna. Kvinnan hade sedan blivit en dam. Det lockiga håret som en gång briljerat i guld var nu fläckat av det djupaste stråk av silver. De skarpa dragen från hans minne var nu mjukare och förtäljde om år av visdom. De välbekanta läpparna särades men inte ett ljud kom ut. Deras blickar låstes fast över de mjuka lockarna som befann sig i hans famn. De tog några vacklande steg samtidigt och han undrade om flickan kunde känna hur hårt hjärtat plötsligt slog i hans bröst. Han kände tydligt hennes hjärtslag, som små fjärilsvingar mot hans stora hand.
Motvilligt, nästintill ofrivilligt, bröt han den trollbindande ögonkontakten och tittade ner på henne. Hennes ögon glittrade och han såg likheten tydligt nu. Flickan stoppade ena änden av pennan i munnen och när hon tog ut den blänkte den av saliv. De graverade bokstäverna glimrade tydligare än någonsin. Som om de nu fått liv.
När han tittade upp igen stod hon bara några meter från honom. Den välbekanta doften från hennes hår träffade hans näsa och fick honom att bli svag i knäna. Flickan gjorde sig ingen brådska att lämna hans famn utan höll stolt upp pennan mot damen. Ett litet leende lekte i den ena mungipan när hon höll upp en något fårad hand för att ta emot den. En hand som blev skakig när hon fick syn på de bleknande bokstäverna. Ögonen var en bottenlös ocean av känslor när de återigen mötte hans.
”Du har den kvar.” Hennes röst var djupare, även den genomsyrad av år som han gått miste om.
Hon läste orden och de blev till en utandning fingerspetsar möttes där han höll flickan. ”Tills evigheten för oss samman”.
”Evigheten är här.” Viskade han och kände hur bröstkorgen expanderades när han gjorde plats för även henne i sin famn.
Slut.