Det hängde en död kråka på ytterdörren när jag skulle till skolan. Kråkan var fastknuten i dörrhandtaget. Hängde där och dinglade. Såg jätteäcklig ut. Jag knöt loss den och slängde in den i granhäcken. På kvällen skulle vi åka skridskor på dammen. Jag åkte igenom och när jag var i vaken kastade Arne, Gunnar och Eino stenar mot mig. Jag försökte skydda mig med armarna, men det var svårt för jag behövde hålla mig uppe över kanten. Gled hela tiden tillbaka men sedan fick jag upp ett ben och kunde ta tag med skridskon. När jag kom hem gick in genom pannrummet och hängde upp klädena där. Pappa märkte ingenting.
Mannen som ligger i kistan var ett svin. Men det säger förstås inte den kvinnliga prästen. Hon pratar om handlingskraft och kärlek, om familjens betydelse och att ställa upp för andra. För bygden. För ungdomen. För sina barn. Det är den offentliga bilden av Harald. Kraftkarlen och patriarken. Mannen med de hårda nyporna och de spänstiga visionerna.Vi som levt i verklighetens skugga spelar teater i en ödslig kyrka i Östra Ämtervik. Vi försöker se lite blanka ut i ögonen när Blott en dag mumlas fram. När Marianne ska hålla sitt tal är det kort och nästan ljudlöst. En nickning mot kistan. En hand på det mörka ekträet. En ensam ros. Några darrande steg, sedan sätter hon sig i bänken och håller en näsduk mot ansiktet. Hennes axlar darrar. Jag ser på Marianne från andra sidan gången. Hon har en svart dräkt med vit krage. Det grå håret är klippt i page och ett par markerade glasögonbågar ramar in det smala ansiktet. Hon tror att jag hatar henne. Det gör jag inte. Marianne kom in långt senare när mamma hade varit borta i flera år.
När avslutningstonerna från Där rosor aldrig dör klingat ut väntar kaffe och smörgåstårta i församlingshemmet med utsikt över Fryken. Lågmälda samtal och klirret från skedarna i kaffekopparna är det enda som hörs. Gunvor går runt och fyller på kaffe och mineralvatten.
”Var det i Göteborg du bor i numera?”, undrar Katrin som sitter mitt emot mig.
”Jo jag är kvar, har bott där i fyra år nu.”
”Ja, tiden går ju så fort och barnen är väl stora nu kan jag tänka.”
”Tolv och femton.”
Min syster vet nog inte vad mina barn heter, slår det mig. Vet jag namnen på hennes? Vid bordet bredvid sitter min bror Johan och hans fru Linda. Reklamaren och konstvetaren. Jag och min bror ser på varandra. Vi rör i kaffekopparna. Vi tittar ner. Vi tittar bort. Vi vet vad vi har upplevt men inte hur vi ska hitta tillbaka till varandra. På ett sätt var det så länge sedan. På ett annat sätt ständigt närvarande i tystnaden. Smörgåstårtan byts ut mot princess. Marsipanrosen blir över. Ingen i församlingshemmet pratar om han som vi begravt. Inte ett ord sägs och vi hjälps åt att även begrava minnena. De som finns kvar inom oss och som vi aldrig riktigt vågat glänta på dörren till. Som storebror borde jag ha gjort mer och skyddat mina syskon bättre, men jag räckte inte till. Jag har försökt förlåt mig själv men insett att jag behöver hjälp. Invärtes brännmärken syns inte, men de skaver. Hur lämnar man mörkret bakom sig? Christian tycker att man ska åka tillbaka till det, reda ut, gå vidare, förlåta. Han kartlägger och bygger en plattform framåt, säger han. En karta med terapi på recept för 1200 kronor i timmen.
Idag högg Arne min hand med en jättevass blyertspenna när han gick förbi min bänk. Jag kastade räkneboken i huvudet på honom. Det såg fröken men hon såg inte när Arne högg. Jag fick sitta i korridoren resten av lektionen och fröken sa att hon skulle ringa hem.
Marianne vecklar upp en bunt med skrynkliga pappersark från handväskan. Slätar ut dem med handen och läser. Lägger tillbaka. Tar upp igen.
”Vill du säga några ord, Marianne?” frågar jag.
”Nej, det är lite sent.”
Det skymmer och vi möter våra spegelbilder. Vet vi vilka vi är, vilka vi var? Vi som delade en uppväxt och försvann åt olika håll så snart vi kunde. Tre stumma syskon oförmögna att kommunicera. Någon skrattar till och vi vänder oss mot skrattet. Linda ser förlägen ut men hittar snabbt sin allvarliga min.
Det var jag som hittade pappa. Mamma ville att jag skulle gå den vanliga stigen och leta. Pappa satt mot en gran med huvudet böjt neråt och med bössan mellan benen. Sally yrade runt och gnydde som tokig och slickade på blodet i snön. Bredvid pappa fanns en ammunitionsask som han hade skrivit på. Det stod bara fem ord. Förlåt! Jag orkar inte mer.
Det är kolsvart ute när jag tar farväl av Marianne och mina syskon. Jag står ute i kapprummet och tar på mig rocken när Marianne kommer efter med ett brunt kuvert i sin krumma hand.
”Jag vill att du läser det här när du kommer hem. Med tiden kanske du kan förlåta, han hade det inte så lätt”, säger hon.
Jag tar emot kuvertet och går mot parkeringen. Snön faller sakta och fotstegen knarrar på väg till bilen. Jag böjer huvudet bakåt och tittar upp mot den svarta stjärnklara himlen. Jag försöker identifiera något jag känner igen, en trygg punkt. Det är långt hem. Det är långt bort.