”Du är en självisk idiot som åker.”
Jonna fnös och drog åt armarna om min rygg. I högtalarna ropades det upp en final call till Paris.
”Lova tre saker”, fortsatte jag.
Jonna vinklade upp hakan så att våra blickar möttes.
”Dö inte, bli inte dömd för nåt och bli inte hemskickad.”
Hon skrattade och nickade överdrivet.
”Då får du lova. Tänk bara på dig själv. Vänta inte på mig.”
Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Gick det att inte tänka på den man delat varje upplevelse sedan innan födseln med?
”Vi måste genom securityn nu”, sa pappa.
Jonna backade. Jag tittade mot säkerhetskontrollen. Kön var lång. Folk var tydligen så pass desperata att de bokade in semester sista veckan innan skolan började igen. Alicante eller något annat töntigt.
Mamma kramade om Jonna.
”Ni får ringa när ni kommit fram.”
Jonna nickade innan hon mötte min blick och rynkade på näsan när mamma gav pappa en puss. Jag grimaserade tillbaka.
”Vi vill se hur ditt rum är”, fortsatte mamma. ”Och värdföräldrarna. Visst, gubben?”
Hon la en hand på min axel och kramade om. Jag nickade. Jonna nickade tillbaka.
”Kör försiktigt”, sa pappa och började vända sig om.
Mamma gav Jonna en snabb kram igen. Jonna himlade leendes med ögonen. Det var svårt att inte skratta. Det var nog tur för mamma att jag ville satsa på handbollen mer än vad jag ville på utbyte.
Pappa drog den lilla rullväskan genom terminalen. Jag tittade på Jonnas vinröda Fjällrävenrygga tills bokstäverna blev för små för att läsa. Jag vände mig om.
”Vi drar.”
Mamma nickade genast.
Det var inte förrän i bilen som jag verkligen insåg. Hon skulle vara borta i ett år. Ett år. Det längsta vi varit ifrån varandra förut var när en av oss varit på cup, typ. Under en helg. Jag vred på huvudet och tittade ut genom bakrutan. Jag kunde inte hjälpa det. Såg bara vägen och bilar och parkeringshuset, såklart. Jag försökte andas långsamt. Fattade inte varför hjärtat slog så himla snabbt. Jag lyfte mobilen från mittkonsolen mellan mig och mamma.
Vad fan har du gjort
Fattade hon hur jävla långt ett år var?
Jonna svarade fyra minuter senare.
Sluta
Du kan ju inte bara dra??
William sluta? kom svaret.
Mamma höll ögonen på bilen framför oss. Jag tittade ner på mobilen igen.
Hoppas du hatar Philadelphia
Du är så jävla taskig
Jag låste mobilen. Blängde på träden på andra sidan diket.
”Har vi vatten?”
Mamma såg på mig från sidan.
”I min handväska, där bak. Når du?”
Jag sträckte mig mot baksätet. Fick tag i remmen och drog fram väskan till mitt knä. Drack tills det sved i lungorna och jag blev tvungen att andas igen. Molnen hängde mörka över motorvägen. Hade mitt liv varit en film hade det regnat nu, men så intressant var jag inte.
”Maria frågade om vi ville komma på middag nästa fredag.”
Jag nickade en gång.
”Det kan väl vara trevligt”, fortsatte mamma. ”Det var längesen jag såg Clara.”
Det var inte så länge sedan jag hade träffat Claras föräldrar. Vi hade hängt där en del hela gänget i somras.
En blå Volvo körde om.
”Har ni fått schema för terminen än?”
Jag vred huvudet mot mamma. Hon hade aldrig sagt ni till mig förut. Hon suckade med blicken på vägen.
”Du.”
Jag såg på asfalten som svischade fram under oss. Kanske hade jag bara aldrig tänkt på det tidigare.
”Nej.”
Mamma nickade lite.
Det blev varmare och varmare i bilen trots att AC:n stod på arton grader. En kråka flög upp från en mosig hare i vägrenen.
”Jag måste pissa.”
”Vi började ju åka nyss, William.”
”Jaha?”
Som om jag kunde styra blåsan. Mamma suckade. Tittade i backspegeln. Följde taxin som körde om med blicken.
”Det finns väl nån mack i Bålsta vi kan stanna på”, sa hon lågt.
Jag pressade ihop käkarna och lutade huvudet mot nackstödet.
Mamma svängde av E18. Hon stannade och sa att hon skulle vänta i bilen. Parkeringen var nästan tom på folk. En fläkt surrade inne på den trånga toan. Ljudet från strålen mot porslinet överröstades av en lastbils brummande. Jag tryckte hårt på spolknappen. Stirrade på händerna i handfatet. Varför skulle det alltid tvunget sitta speglar på varenda jävla toa? Som att man ville se sig själv i ögonen direkt efter att man pissat. Det fanns inget papper att torka händerna på. Jag stoppade in handen i toapappershållaren. Snurrade hårt på rullen och slet tills pappret lossnade. Vände mig mot dörren men kunde inte låsa upp. Den grå plasten var sval mot pannan. Jag försökte ta ett djupt andetag. Det låg gruskorn mellan mina skor. Jag tog fram mobilen ur fickan. 14:38. Planet hade inte ens lyft än. Jag gick in på sms:en med Jonna.
FUCK Y
Handtaget ryckte till. Hjärtat hoppade upp i halsgropen. Jag drog ner luft så långt i lungorna det gick några gånger. Tittade på mobilen i min hand. Raderade bokstäverna.
Gubben som stod utanför toan log ursäktande. Jag pallade inte le tillbaka.
Mamma väntade bakom bilen.
”Okej?”
Jag svalde hårt.
”William?”
Jag tänkte inte stanna men plötsligt stod hon framför mig och hindrade min väg runt bilen.
”Titta på mig, gubben.”
Jag svor åt mig själv i huvudet när ögonen automatiskt såg i hennes. Jag undrade hur många år det hunnit gå, sedan jag behövt börja vinkla ner hakan för att möta hennes blick.
”Det är stormiga känslor för oss alla”, sa hon och nickade lite. ”Det är okej.”
Det var som att hon vred om en kniv i mitt bröst.
”Man kan vara glad och ledsen på samma gång. Förväntansfull och känna saknad. Och ibland vet man inte exakt vad man känner. Det får vara så.”
Det sved i lungorna så jag påminde mig om att andas.
”Jonna har inte övergett dig.”
Jag gick runt mamma, slet upp bildörren och hoppade in.