Mamman brukade dofta lavendel och nytvättade lakan -trygghet. Nu luktar hon något annat.
Något surt och stickande som får flickan att hålla andan, inte av nyfikenhet, utan för att
rädslan sprider sig genom henne som en kall vind.
Flickan sitter på sängkanten och knyter sina skosnören. I köket klirrar glas mot varandra.
Lukten har redan sipprat in under dörrspringan och lagt sig som en osynlig dimma över
rummet. Hon drar åt snörena så hårt att det skär in i huden. Fingrarna skakar. Hon sväljer och
blinkar snabbt, som för att hålla något borta.
Det finns dagar då mamma är som förr. Då ler hon och låter handen vila i flickans hår när de
ser på film. Då hon vaknar i tid, smörjer in sina händer med lavendelkräm och säger: ”Ska vi
baka bullar idag?” Men de dagarna blir färre.
Hon går ut i köket. Mamman sitter vid bordet i morgonrock, stirrar ner i kaffekoppen. Eller
kanske inte på koppen. Kanske på vinglaset bredvid. ”God morgon, gumman,” säger hon,
men rösten är trög, orden tunga. Flickan vet vad det betyder. Hon slår ner blicken, tar sin
ryggsäck och går till skolan.
Första gången hon såg honom visste hon att något skulle förändras. ”Älskling, det här är
Fredrik,” sa mamma den där vårkvällen. ”Han får mig att må bra.” Han sträckte fram handen
och log. Hon tog den, men släppte snabbt.
Det var inte mannen i sig. Det var vad han förde med sig. Flaskorna i kylen. De skrattande nätterna. De hårda orden. Lukten av vin som fastnade i kuddfodralen. Och mammas blick, som långsamt gled bort från henne. Hon väntade på att mamma skulle fråga vad hon tyckte om Fredrik. Men det gjorde hon inte. Hon var redan förlorad i hans värld.
”Mamma, ska vi äta middag tillsammans?” Rösten är försiktig, nästan bedjande. Mamman
blinkar till, som om hon glömt att flickan är där. Flaskan vilar mot hennes lår. ”Sen,” mumlar
hon och vänder blicken tillbaka mot tv: n. ”Men jag är hungrig.”
”Ta en smörgås.” svarar mamman irriterat.
”Mamma, jag vill inte ha en smörgås. Jag vill ha ditt sällskap.”
”Vad är det nu då?” Fredriks hårda och irriterande röst skär genom rummet. Flickan stelnar. Hans
ögon borrar sig in i henne, kalla och trötta. ”Du hörde vad hon sa. Sluta tjata.” Hans ton får
det att krypa längs hennes ryggrad.
Mamman suckar långsamt, och gnider sig över tinningarna.
”Snälla gumman, gör som Fredrik säger.” Flickan sväljer och backar undan.
Hon drar sig tillbaka till sitt rum. Lägger sig på sängen och ser upp i taket. En gång frågade hon om de kunde åka till havet. ”Vi kan ta med picknick,” sa hon ivrigt. ”Du älskar ju räksallad.” Mamma nickade, log svagt och svarade ”Det låter mysigt.” Hoppet började blomma inom flickan. Men när lördagen kom låg mamma i soffan och på bordet stod en tom flaska.
”Mamma?” viskade flickan. Mamman öppnade ögonen långsamt. Rörelsen såg ut att göra ont.
”Inte idag, älskling.”
”Jävla unge,” muttrade Fredrik från köket. Flickan höll andan. Väntade på att mamma skulle
säga ifrån. Men hon sa ingenting. Flickan nickar. Säger ingenting. Tar sin jacka och går ut själv.
Hon sätter sig på en parkbänk och ser ut över vattnet. Vågorna sköljde över stenarna och drar
undan, som en påminnelse om hur allt hon älskar vänder sig bort från henne. Som mamma
som kommer och går.
En kväll ritar flickan. Hon låter pennan svepa över pappret, skapar en bild av mamma som
hon var förr. En mamma med skrattgropar, en mamma med mjuka armar som höll om henne
när mardrömmarna kom. När hon är klar tittar hon upp.
Mamman ligger i soffan, andningen är tung. Fredrik sitter bredvid, en öl i handen, tom i blicken. Flickan reser sig, tassar försiktigt fram. Hon lägger en filt över mamman, försiktigt – som
om hon vore gjord av glas. Låter handen vila på hennes arm. ”Jag älskar dig,” viskar hon.
Mamman mumlar något ohörbart. Sedan vänder hon sig om. Bort från henne.
”Patetiskt” mumlar Fredrik.
Flickan låter handen ligga kvar en sekund. Hon väntar på en rörelse, en suck eller mammas hand som letar sig fram till hennes. Men ingenting händer. Hon drar undan handen långsamt. Kroppen är stel som om hon frusit fast av smärtan.
Nu inser hon att det inte bara är doften av lavendel som är borta. Hon har förlorat sin mamma.