Säkerhetskedjan
Jag gör hoppsasteg bredvid mamma.
– Är du glad nu när du ska börja skolan igen? frågar hon.
– Jätteglad, svarar jag.
Det är sant. Men just nu är jag ledsen för att mamma inte vill hålla mig i handen. Mamma följer mig längs vägen över Långberget och nerför den branta backen. Jag är rädd för myrorna som bor i den jättestora stacken intill gångvägen. De är överallt och de är så många. Jag önskar att de kunde hålla sig hemma i stacken. Men mest av allt önskar jag att mamma ska hålla mig i handen när vi går förbi.
Jag sneglar på mamma. Hon vet att säkerhetskedjan inte kan vara på, nu när ingen är hemma. Jag vet att mamma är rädd för spionerna hon tror bor i huset mittemot. Mamma säger ingenting och jag vet inte vad jag ska säga. Så jag är tyst, hoppar vidare och spelar glad.
Vi är framme vid skolan. Den är stor och i rött tegel. Jag ser andra barn och föräldrar, alla skyndar mot stora trappan precis som mamma och jag. I korridoren ser jag Lina och hennes mamma. Mamma och Linas mamma hälsar på varandra. Jag ser hur mamma först gör en konstig min med munnen men sedan ler hon ändå mot Linas mamma. Mamma har ljusrött läppstift och håret i en knut. Hon ser svettig ut i sin blommiga sommarklänning.
Vi hittar rätt klassrum och går in. Vi barn sätter oss i våra bänkar, samma som förra terminen. Jag har min bredvid Linas. Föräldrarna sätter sig på stolar som står utspridda där det finns plats. Fröken börja ropa upp våra namn. Mitt efternamn börjar på en bokstav ungefär mitt i alfabetet. När fröken har kommit till ett namn på bokstaven K hör jag hur en stol skrapar mot golvet. Efter bara en liten stund hör jag skrapet igen. Fröken tittar upp från listan med namnen.
– Är den någon som inte sitter bra? frågar hon och ler försiktigt mot föräldrarna.
Ingen svarar.
När fröken har ropat upp alla namn får vi våra scheman och fröken påminner föräldrarna om att köpa papper som ska ligga i botten av bänken. När hon säger det där om bänkpapper hör jag stolskrapet igen och sedan är det någon som börjar hosta konstigt. Flera gånger. Jag stirrar stint ner i bänken, vill inte se de andras blickar på mamma.
Uppropet är över. Jag föser mamma ut ur klassrummet utan att säga hej då till fröken eller till Lina. Jag vill skynda mig hem, men mamma säger att vi ska till Domus och köpa bänkpapper. Mamma går med bestämda steg ner mot centrum och jag skyndar efter. Inga hoppsasteg den här gången och jag önskar inte att hon ska hålla mig i handen.
Inne på Domus går mamma fram till en i personalen och frågar efter bänkpapper. Tanten pekar åt ett håll. Då skriker mamma så att spottet flyger i luften:
– Tack så mycket, och sedan stegar hon i väg mot rätt hylla.
Jag stirrar på mamma när hon rotar runt bland rullarna. Läppstiftet är nästan borta, det är bara lite ljusrött kvar i mungiporna. Knuten i nacken är ingen knut längre. Håret hänger i testar och mamma är svettig och röd i ansiktet.
– Vilken färg vill du ha? ryter hon.
– Spelar ingen roll, svarar jag.
– Men bestäm dig unge, fräser mamma.
– Grönt då, får jag ur mig men kunde lika gärna ha sagt rött eller blått eller gult.
En farbror råkar stöta till mammas arm. Då blir hon som galen. Högernäven åker upp i luften och hon skriker och gapar. Först åt farbrorn och sedan åt alla runt omkring. Orden är fula och jag fattar inte vad de betyder. Jag lämnar mamma, springer mot kassan och sedan mot utgången.
Jag springer så fort jag bara kan. Trädgårdsgatan fram, sedan höger, förbi kiosken vid järnvägen och över rälsen. Jag har aldrig gått här ensam förut men jag kan vägen. Snart botten av Långbergsbacken, den är brant och lång. Än är det långt kvar men jag springer och springer och springer. Vid den stora myrstacken springer jag ännu fortare, vill inte ha myror i sandalerna. Först när jag kommit uppför backen saktar jag ner. Måste hämta andan. Vid mataffären springer jag igen. Inte långt kvar nu. Jag ser vårt hyreshus och jag springer in på gården, sliter upp porten och tar trapporna till första våningen i tre kliv. Jag ringer på dörren, har inga egna nycklar, kan bara hoppas att någon av storasystrarna är hemma. Jag ringer igen och igen men ingen öppnar. Jag sätter mig ner på ett trappsteg. Först nu kommer tårarna.
Jag sitter där på trappan och tänker på hur det var när jag började i första klass för ett år sedan. Då var mamma inte med på uppropet, inte pappa heller. I stället fick jag följa med Lina och hennes mamma. Jag minns att jag var ledsen för att mamma eller pappa inte följde med. Att börja skolan var det största som hänt i mitt liv. Jag hade längtat till den dagen ända sedan jag lärde mig läsa när jag var fem. Pappa sa att han måste göra något viktigt på jobbet. Mamma sa att hon inte mådde riktigt bra och måste stanna hemma. Efter det som hände i dag är jag glad att mamma inte följde med och förstörde min stora dag.
Porten öppnas, där står mamma. Jag vet inte hur länge jag har suttit här, jag har ingen klocka. Mamma har lugnat ner sig, knuten i nacken har blivit en hästsvans. Hon har en papperskasse från Domus i ena handen, rullen med bänkpapperet sticker upp. Mamma säger ingenting när hon går förbi mig i trappan, inte jag heller. Hon sticker en nyckel i det undre låset, sedan en större i det övre och öppnar ytterdörren.
– Kom in nu, säger hon.
Jag reser mig och gör som hon säger. Mamma ställer ner Domuskassen innanför dörren och stänger snabbt efter oss. Hon glömmer inte säkerhetskedjan.