I vardagsrummet står en brun kista med svarta järnbeslag. Den är ett minne från tiden när min mormor Johanna som ung fick sin första pigtjänst långt upp i Norrbotten. Genom åren har jag kommit att kalla den för ”Livskistan” då jag sparat en del av livets fina minnen där i. Det går långt mellan gångerna då jag tittar i den, och det är länge sedan nu som jag lade ner något nytt minne. Inte för att jag inte har fina minnen längre, tvärtom, det har bara inte blivit av.
När jag lyfter på locket strömmar en speciell kryddig doft av gammalt trä emot mig precis som det alltid gjort så länge jag kan minnas. Allt som hamnar i kistan luktar med tiden likadant. Försiktigt letar jag efter ett speciellt brev som jag tror mig minnas finns här. Brevet är svårfunnet och i stället får jag tag i ett gammalt tunnelbanekort i en plastficka från åttiotalet med ett foto i färg av mig. Jag småler och med kortet i min hand slår jag mig ner i soffan. Jag betraktar mitt unga jag som har en blick som lyser av glädje och nyfikenhet. Om jag då bara visste vad underbart som väntar tänker jag nu med facit i hand. Lika snabbt som livet fladdrat förbi flyttar sig min tanke bakåt i tiden, och fastnar vid en händelse som fick mig att inse att det finns ärliga människor och hur magiskt livet kan vara.
Det var sommar och jag var nyss inflyttad i huvudstaden, litet motvilligt får jag nog erkänna. Arbetsförmedlingen hade uppdrag att förse storstaden med arbetskraft med hjälp av bidrag då inga arbeten fanns vid hemorten. Jag hann liksom aldrig tänka efter så här i efterhand. Det var litet som att flytta till ett främmande land men ändå inte då jag talade språket flytande. I början struntade jag att ta tunnelbanan på hem från arbetet. Där och då upplevde jag den som en aning klaustrofobisk och onormalt att åka tåg under jord. I stället promenerade jag ofta från mitt arbete som låg vid Roslagstull till Söder där jag bodde i en andrahandslägenhet på Kocksgatan.
Trots att jag var ny i staden och ännu inte kände någon fanns inget ensamt över mina promenader. När jag strövade fram likt en främling i okända kvarter njöt jag. Det var underbart med alla människor som gick runt mig, framför mig och bakom mig. Då och då fastnade min blick vid någon annans och för ett ögonblick möttes våra själar. Det var över på ett ögonblick, då jag i stället återigen riktade blicken ner mot gatstenen en bit framför mig. Då blev jag medveten om alla gamla tuggummin och cigarettfimpar som låg strödda varav några pyrde fortfarande, ibland med rosa och röda läppstiftsrester. Den ringlande fimpröken tillsammans med alla dofter från oss som gick där blev i värmen till en sötaktig tung doft. Jag minns min upplevelse när jag promenerade hur jag upplevde människorna som en värmande filt som gav karaktär åt stadens gator och torg med sina olika stilar och trender som i vissa fall ännu inte nått till min barndomsstad. En trend var de axelbreda kavajerna. Inte undra på att det var så enkelt att springa i varandra tänkte jag fnissande när jag gjorde precis just det aningslöst strax innan jag var hemma.
Bredvid där jag bodde fanns en livsmedelsaffär och jag minns att den här dagen slank jag in som hastigast för att köpa mjölk till kaffet och en chokladbit så klart. Det var kö, klockan var runt sex på kvällen och alla svettades då sommaren bjöd på sin allra finaste seneftermiddag. Strax innan det blev min tur stack ner handen i handväskan gjord i skinn och tyg av märket Marco Polo och uppenbarligen var det lätt att få upp magnetlåset utan att jag märkt det. Det fanns ingen plånbok längre. Jag klev ur kön, hjärtat klappade och tårarna steg i ögonen. Någon frågade om jag fortfarande stod i kö men jag lämnade bara ifrån mig mjölken och chokladen och gick ut på gatan. Här minns jag hur tårarna kom med en känsla av ensamhet på riktigt. Jag var ny i stan, det var före mobiltelefonernas tid och alla mynten jag behövt till telefonkiosken låg i den vita plånboken tillsammans med alla sedlar, körkort och nyckeln till lägenheten. Jag minns fortfarande känslan.
I livsmedelsbutiken hade det lugnat ner sig och jag frågade kassörskan om det var möjligt för mig att låna telefon och telefonkatalog. Den vänliga kassörskan böjde sig ner efter en av katalogerna och var precis på väg att hämta telefonen då en kille i min ålder klev in i butiken. Genom mina fortfarande tårfyllda ögon såg jag att han hade något i handen, något vitt. Jag klev åt sidan och släppte fram honom till kassan.
Hej sa han, och räckte över en vit plånbok som såg precis ut som min till kassörskan. Han talade snabbt, och berättade hur han för några minuter sedan såg en kvinna i en av dessa kavajer med enorma breda axlar kasta ifrån sig plånboken i ett buskage precis utanför butiken. Han hämtade andan, och fortsatte berätta hur han tog upp den för att hitta ägaren till plånboken. Utöver körkortet fann jag en handskriven lapp med den här gatans adress fortsatte han. Kanske ni kan sätta upp en lapp i er entré att plånboken finns här? Kan hända det är någon som bor här omkring som handla här. Det behövs nog inte sa kassörskan och smålog. Jag tror att det är den här unga damens plånbok.
Våra blickar möttes, han tittade på mitt körkort och sedan på mig igen varpå han räckte mig plånboken.
Sittandes i soffan med plastkortet i handen tittar jag på vårt bröllopsfoto och blir lika varm av kärlek då som nu, kanske till och med mer. Genom åren har jag tackat honom åtskilliga gånger för att han tog hand om min plånbok i buskaget.