Oktobersolen flödade över den gamla trädgården och koftan var varm där hon låg på knä för att dra bort en tistel som nästlat sig in bland dahliorna. Hon skakade av jorden på inkräktaren och rättade till den svarta hatten på huvudet. Ögonen smekte havet av dahlior och astrar som sträckte sig bort till det höga staketet. Bredvid låg trädgårdslandet där långa revor av pumpaplantor vällde fram utan hänsyn till någon annan växtlighet. Inget annat i trädgården gav henne en sådan glädje som pumporna, hon älskade att känna deras tyngd i sin hand och att försiktigt torka bort jord från de gröna höljena.
Han hatade pumpor. Han hatade hennes rabatt med höstblommor också. I hans del av trädgården fanns det inga blommor utan bara buskar, träd och gräs. Men han härskade över den pampiga uppfarten till deras hus och framför allt, från hans område kunde man njuta av utsikten över landskapet och havet vid horisonten.
Förr, på den tiden då hon inte hade något eget land utan arbetade i hans, hade hon odlat det han ville odla. Om han bestämde att rosenrabatten skulle ersättas med ett grönsaksland grävde hon tålmodigt upp rosorna och satte potatisknölarna. Men tiderna ändras, nu var han inte lika stark och hade inte lika mycket makt längre. Hon hade triumferat när han till sist gått med på en uppdelning av trädgården och de senaste åren hade hon, bit efter bit, erövrat en allt större del av landet.
Under deras långa samvaro hade hon kuvat sig under hans vilja, precis som hon kuvats under hans tyngd i sängen när han tog vad han ville ha. Nu låste hon dörren mellan deras rum och kunde snarare ana än höra hans astmatiska andetag i nattens mörker.
Hon fick ta hjälp med ena handen på spannen med ogräs för att resa sig. Hans vita trädgårdshatt skymtade vid äppelträden. Avundsamt betraktade hon honom när han försiktigt, mycket försiktigt la ner äpple efter äpple i en korg. Åh, vad hon saknade äppelträden! Hon saknade att hålla de skira blommorna i sin handflata om våren och att äta de friska frukterna på hösten. Men träden låg på hans del, otillgängliga för henne.
Med rynkad panna tittade hon på pumpaplantorna där flera blad plötsligt förlorat sin grönska och brunfläckiga krullade ihop sig i rädsla. Hon sniffade i luften och petade i jorden där mörka fläckar bredde ut sig. Hon kunde knappt andas av vrede när hon vandrade över till hans del.
”Du har hällt växtgift på mina pumpor.”
Han svarade inte utan fortsatte att försiktigt ta loss ett äpple från en nedhängande gren. Hon ryckte honom otåligt i armen så han tappade äpplet som stött och förspillt rullade bort i gräset.
”Du har förstört mina pumpor”, skrek hon.
Nu vände han sig mot henne med ett högrött ansikte. Han flämtade ansträngt som om han sprungit en lång sträcka. Handen, som tappat äpplet, var fortfarande höjd som för att måtta ett slag mot henne.
”Jag sätter aldrig min fot i ditt område”, pressade han fram. ”Och du ska inte vara här. Bort! Ge dig iväg!”
Hon spottade i gräset framför hans fötter och var nära att sparka till korgen med äpplen men hindrade sig. Istället gav hon honom fingret och gick tillbaka till sin del av trädgården, varifrån hon noga bevakade hans steg och rörelser.
Hon såg honom sätta sig tungt i vilstolen på trädäcket som han med stor möda byggt under sommaren. Men vilan var tydligen inte skön, han flyttade sig oroligt fram och tillbaka. Hans bröst hävde sig upp och ner som om han tog djupa andetag, eller snarare försökte ta djupa andetag. Han mera ramlade än reste sig ur stolen och kröp med panikartad blick mot henne medan han flämtande och väsande försökte säga något.
Hon visste vad det var och visste att det var allvarligt. Med ett bastant grepp under hans armhålor släpade hon honom de få meterna tillbaka till trädäcket där han rosslande föll ihop. Hon fumlade fram mobilen från fickan och tryckte 112 med darrande fingrar. Ambulansen var förvånansvärt snabbt på plats och färden in mot sjukhuset gick i ilfart.
Det var när hon satt i ambulansens framsäte och lyssnade på sjuksköterskans arbete med att rädda liv som hon kom att tänka på blommorna. Inte på de i blomsterlandet utan på det stora fång av astrar som hon tidigare under dagen lagt i närheten av hans vilstol, undanskymda men ändå effektiva och farliga för en astmatiker. Hon fick verkligen inte glömma att sätta dem i vatten sedan. Det var synd på så vackra blommor att vissna bort i förtid.