En strimma sol letade sig in i springan mellan de fördragna gardinerna i rum nummer 345. Kvinnan i sängen sträckte på sig och började trassla sig ur tygsjoket hon var insnärjd i. Hon satte sig upp och fick fatt i vattenflaskan och drack med djupa klunkar.
De hade druckit en hel del vin. Men det kanske behövdes för att komma över tröskeln som byggts upp mellan dem. Hon och Micke, de hade hållit på att köra rejält i diket den här gången men nu såg hon en ljusning. Äntligen börjat prata med varandra på riktigt igen. Försiktigt sköt hon undan lakanet från hans ansikte. Som vanligt sov han med sängkläderna uppdragna över huvudet. Halvt sovande sträckte han armarna mot henne och drog henne intill sig.
Ett par timmar senare var de redo för frukost, men när de skulle lämna rummet kunde hon inte hitta sina skor. Till sist kom Micke på att hon hade ställt ut dem för skoputsning kvällen innan. Jo, de hade tyckt att det var en kul grej när de kom tillbaka rummet efter sin lyckade middag. Om hon inte hade varit berusad hade hon nog aldrig ställt ut sina dyra skor så där. Hon öppnade dörren och till hennes lättnad stod skorna där, nyputsade i all sin glans. När hon tog på dem tyckte hon att vänsterskon satt trångt, men kanske berodde det på att fötterna hade svullnat, de hade gått långt dagen innan. Skon kändes lite fuktig inuti, hade skoputsaren rengjort den där också? I så fall borde han ju torkat ur den ordentligt. Men hon orkade inte bry sig, skon skulle nog torka snabbt och frukosten väntade.
På väg ner i hissen kom en våg av illamående över henne och när de satte sig vid bordet skakade hennes händer. Graden av bakfylla stämde inte med hennes bild av kvällen, hon kände sig som hon hade varit på ett riktigt röjarparty och inte på middag med sin man. Ett par koppar kaffe och rikligt med juice skulle nog få henne att må bättre. Micke däremot såg strålande ut, ingen kunde tro att han varit ute och festat kvällen innan. Han log mot henne över bordet och sträckte fram den uppslagna guideboken.
”Idag vill jag gå på Tate Modern”, sa han.
Den unga kvinnan i rum 453 slog ihop sin laptop. Nu var storyn nästan i hamn, det var bara ett par bitar som fattades. Hon såg redan rubrikerna, självklart skulle det bli ett jävla liv. Hon funderade på om hon skulle ta risken att tända en cigg trots att det var ett rökfritt rum, men bestämde sig för att avstå. Planen var ju att märkas så lite som möjligt. Men det var plågsamt att vänta, hur länge skulle det dröja innan hon fick veta. Hon var så spänd att hon började skaka när telefonen äntligen plingade till. Med darrande händer tryckte hon fram meddelandet.
”Vi sitter i skiten, dra nu” stod det. Inte vad hon väntat sig, de hade ju varit så försiktiga. Vad kunde det här betyda. Inte något bra i vart fall.
Det lät faktiskt riktigt jävla obehagligt! Hon kände skräcken komma krypande. Snabbt och fumligt samlade hon ihop sina saker. En hastig blick i spegeln räckte för att bekräfta att hon såg ok ut. Det sista hon gjorde var att ta på sig sina skor som stod nyputsade utanför rummet.
I receptionen checkade hon ut och försökte se obesvärad ut när hon betalade räkningen (kontant naturligtvis). När hon skyndade ut passerade hon en folksamling utanför hotellets entré. En förtvivlad man låg på knä bredvid en medvetslös kvinna som skakade av krampryckningar. På vägen mot tunnelbanan noterade hon att vänsterskon satt lite löst.