Det här var inte hemma längre, inte egentligen. Mamma var borta. De sa att hon följde med polisen frivilligt den här gången, men jag visste inte vad det betydde. Bara att hon inte var här. Och att köket kändes större utan henne.
Kvinnan från socialtjänsten satt mittemot mig vid vårt slitna köksbord. Hennes anteckningsbok låg redo, pennan vilade mellan fingrarna. Rummet luktade svagt av gammalt trä och instängd luft, som om någon just öppnat ett fönster efter en lång vinter. Den slitna soffan i hörnet var täckt med en filt som brukade värma mamma när hon låg där dagarna i ända. Jag försökte fästa blicken på något bekant, något som fortfarande var mitt. Framför mig låg de där nallarna med olika ansiktsuttryck – en som grät, en som log, en som knöt näven. Jag skulle peka på den som bäst beskrev vad jag kände.
Jag sneglade på honom. Grannen. Han stod i dörröppningen, en bit in i hallen, som om han tvekade att kliva längre in. Snö smälte på skorna – han hade skottat uppfarten med traktorn. Han rörde sig långsamt, som om kylan gått in i lederna. Han såg på mig med den där blicken vuxna får när de vet att de borde säga något men inte gör det. Fingertopparna gled över dörrkarmen, en gest av vana. Sen småskrattade han när jag sa att jag inte var något jävla barn.
Hon bad mig beskriva hur ett tryggt hus såg ut. Jag såg på honom när jag motvilligt beskrev det.
Han var annorlunda. De andra vuxna hade alltid något viktigare att tänka på – glödande cigaretter i askkoppen, telefonsamtal som aldrig var ämnade för mig. De ställde frågor men väntade aldrig på svaren.
Mamma förändrades. Ena dagen borstade hon mitt hår, nynnade tyst och kallade mig sin skatt. Nästa dag var hon redan borta, även om hon stod mitt framför mig. Då låg hon i soffan med gardinerna fördragna, eller stod i hallen med en väska packad. Redo att försvinna.
Pappa fanns inte. Han hade aldrig funnits. Istället fanns hennes män. De kom och gick, och jag lärde mig att inte fästa mig vid dem. Vissa var snälla, andra såg mig inte alls. Några var som vinden – ljumma först, men snabbt övergående till något kallt. Jag visste aldrig vad jag kunde förvänta mig.
Senare den kvällen satte jag mig vid hans köksbord. Jag ritade för att hålla mig sysselsatt.
Han passerade, stannade till och lät blicken vila på pappret. Lampans sken kastade mjuka skuggor över bordet, och i bakgrunden tickade den gamla klockan på väggen tungt, som om den bar på samma väntan som vi. Jag höll andan, beredd på en kommentar, en värdering, något.
– Ritar du något särskilt? frågade han.
Ingen hade frågat vad jag ritade förut. Inte som om de faktiskt ville veta.
– Inget särskilt.
Han satte sig bredvid mig, studerade linjerna, skuggorna. Jag försökte tyda honom, men han var svår att läsa. Han lutade sig framåt och frågade:
– Är det där en trävägg eller en stenmur?
Jag blinkade.
– Trävägg.
Han skakade lätt på huvudet.
– Knasigt. Trä ruttnar, så det behöver vara sten där.
Han sa aldrig mer än nödvändigt. Men han fanns där – varje morgon med en kopp kaffe, varje kväll när han sopade av snön från byxorna i hallen. Han hade sällan besök, men ändå kändes hans hem varmt och öppet. Och jag insåg, långsamt, att det var viktigare än ord. Ingen hade funnits där förut. Inte så här.
Veckorna gick. Handläggaren letade efter ett nytt hem till mig. Han var bara tillfällig, sa de. En tillfällig lösning.
Jag överhörde ett telefonsamtal från köket. Hans röst var dämpad, men jag hörde tillräckligt.
– Jaha. Okej.
Tystnad.
– Var bor de?
Suck.
– I mars?
Det var alltid så här. Korta meningar, avgörande beslut. Och jag förstod – jag var redan på väg bort. Jag hade hört det förr. Jag var en notering i en journal, en flyttkartong i någon annans händer.
Jag sa inget. Låtsades som ingenting. Men jag visste. Alla hem jag bott i tidigare hade ett slutdatum, en osynlig nedräkning. Han var ingen familj. Han var bara en plats att vara på tills de bestämde något annat.
Men den här gången var det annorlunda. Jag ville inte lämna.
Den dagen kom. Nu hade de hittat ett nytt hem, långt bort. Jag ville inte packa min väska, men mina fingrar smekte ändå det slitna tyget på väskan. Den luktade svagt av mammas gamla parfym – en doft av något förlorat. På väg ut stannade jag i hallen. Jag väntade. På orden som aldrig kom. På att han skulle be mig stanna. Men han förblev tyst.
Han stod på trappan, händerna djupt i fickorna. Tyst, som alltid. Precis när jag öppnade bildörren, lyfte han handen och nickade. Som om han visste vad jag ville säga, men aldrig kunde.
Ingen frågade vad jag ville.
En flicka behöver någon som förstår sig på sånt där, sa de. Någon som kan prata om saker som bara kvinnor förstår.
Men de frågade aldrig vem jag kände mig trygg med.
Åren gick. Nya hem, nya vuxna, nya regler. Men han fanns kvar i mig. Som en röst i de tysta stunderna, som en närvaro i mörkret.
Idag sitter han vid samma köksbord. Ett bordsben ljusare än de andra. Det blev så, för han reparerade alltid det som gick sönder. Hans fingertoppar glider längs kaffekoppens kant. En gammal vana. Jag minns den nu. Det är julafton, och snön faller mjukt utanför fönstret. Mina barn springer runt granen och skrattar, men jag ser på honom. Deras morfar. Han ser upp, ler knappt märkbart. Som om han aldrig försvunnit.