Hon var vanligtvis inte speciellt nervös av sig. Orden brukade rinna som vatten ur munnen med människor hon inte kände. Nu var den torr som en öken, händerna var kalla och hjärtat dunkade hårt. Nova svalde hårt, andades ut och knackade på dörren till det lilla timrade stugan.
En äldre kvinna uppenbarade sig. Det grå håret som var samlat i en lång fläta ramade in de mjuka och vänliga ansiktsdragen. Hon var sig lik från bilderna trots att det var mer än sjuttio år gamla. Ett par sekunder såg hon förvånad ut, men när Nova presenterade sig så log hon.
”Välkommen, jag är Lávra”, sa hon, ”men det vet du förstås redan”, tillade hon skrockande och visade inåt hallen.
Den sjungande mjuka dialekten fick Nova att glömma andas. Rakt in i hjärtat gick den.
”Tack”, lyckades hon få ur sig och klev över tröskeln in i hallen och den högtidliga atmosfären.
När Nova tagit av sig skorna följde hon efter Lávra in till köket.
”Kaffe?” frågade den gamla kvinnan och gick mot spisen där det stod en kopparpanna som hon fyllde med vatten. En bunke med en handduk över stod på bänken bredvid och Nova gissade att det var en deg som stod på jäsning.
”Ja, tack, gärna!”
Nova slog sig ner vid bordet, öppnade väskan och plockade fram den slitna barnboken. Hon mindes så väl när hon fick den på sin 5-årsdag. ”Flickan i den här boken är lika gammal som du”, hade mamma sagt. Det hade varit så speciellt och hon hade direkt känt en stark koppling till flickan. Stört omöjligt att slita blicken från de svartvita fotona. Kåtan de bodde i på sommaren, Gahkkubrödet de lagade över öppen eld och inte minst flickans vallhund.
”Får jag se?” frågade Lávra som ställt sig bakom Nova. ”Det var många år sen jag tittade i den”.
Hon satte sig ner och bläddrade försiktigt med sidorna som nästan lossnat från bindningen. Några sidor var lagade med numera gulnad tejp. Nova betraktade henne och såg hur minnen kom till liv.
Den gamla kvinnan lade ihop boken, reste sig och hämtade kaffekannan. Högljutt porlade den bruna drycken ner i kopparna på bordet.
”Jag antar att du undrar varför jag tog kontakt med dig”, sa Nova efter en stund.
Lávra svarade med en kort nickning och Nova kände hur orden droppade fram allt snabbare.
”Jag är född i Stockholm och växte upp där med mina föräldrar. Den här boken fick jag när jag var liten och den har alltid betytt mycket för mig”. Hon strök med handen över omslaget som om det var en mjuk päls. ”Jag lät mitt hår växa och bli lika långt som det du har på bilderna. Den hund jag lyckades tjata mig till fick namnet Radne efter din. Åh, vad jag tyckte om det namnet”.
”Jag saknar honom fortfarande”, sa Lávra och det glänste till i ögonen. ”Han var med mig åtta år till efter att boken gjordes”.
”Jag har alltid undrat varför den samiska kulturen berört mig så mycket. Min mamma, Stina, har berättat att hon föddes i Luleå 1969 och flyttade till Stockholm efter gymnasiet där hon träffade pappa. Mamma har aldrig velat prata om min mormor eller sin familj och jag har alltid antagit att de bråkat om något och sen förlorat kontakten”.
Den gamla kvinnan stannade upp lite och såg på Nova. Något i blicken gjorde henne osäker på om hon vågade fortsätta.
”Det är en lite omständlig historia” fortsatte hon tveksamt.
”Jag lyssnar gärna” sa Lávra.
Nova skulle precis fortsätta när en äggklocka ringde.
”Visst ja”, sa Lávra och reste sig. ”Jag skulle ju bjuda på Gahkku till kaffet. Fortsätt du berätta.” Hon hämtade bunken och bakplåtspapper och satte det framför sig på bordet.
Hjärtat började dunka hårdare igen. ”Gahkku. Skulle hon få smaka Gahkku?” Som barn hade hon föreställt sig hur det varma brödet smakade och hur hon slickade av det smälta smöret från fingrarna efteråt. Nu såg hon hur den gamla kvinnan med vana händer knådade degen och formade fyra bollar.
Hon avbröts i sina tankar av Lávra ”Nå?”
”Förlåt. Jag har alltid drömt om att smaka Gahkku”, förklarade hon och fortsatte. ”Min pappa dog för ett par år sen och mamma gick bort i cancer för ett år sen. När jag rensade i hennes lägenhet hittade jag ett dokument som visade att hon bytt efternamn från Mienna till Lagerström 1987, samma år som hon flyttade till Stockholm.
”Vänta lite, jag vill höra allt du säger”, hejdade den gamla kvinnan henne. Hon försvann in i rummet intill och hämtade en varm plåt, och placerade den på underlägg. Snabbt förvandlade hon bollarna till runda kakor och tog fram en naggkavel och en liten borste ur en låda under bordet. ”Du kan nagga dem och borsta av mjölet medan du berättar vidare” sa hon och räckte över redskapen.
Nova gjorde som hon sa. ”När jag läste dokumentet kände jag igen namnet Mienna. Efter ett tag kom jag på att det var från din bok, att det var ditt namn, Lávra Mienna. Anledningen till att jag kom hit är för att fråga dig vad du vet om släkten Mienna.
”Kom med, det är dags att grädda Gahkkun”, sa Lávra och tog plåten utan att svara på Novas fråga.
De gick tysta in i vardagsrummet där små lågor från den öppna spisen skapade en gemytlig stämning i rummet. Lávra satte plåten på en ställning över elden och efter bara någon minut vände hon på dem med en brödspade.
På bordet stod en liten skål med smör och Nova bredde lite på brödet. Det smakade som en helt annan värld, men ändå välbekant på något sätt.
”Nova”, sa Lávra, men fick svälja en gång innan rösten blev så stadig att hon kunde prata. ”Jag är din Ahkku – din mormor.
Nova såg in i den gamla kvinnans ögon. Det behövdes inga fler ord. Hon var hemma.