– Onkos reikäraudat kunnossa ? Är pistolerna i ordning ? frågar tullmästare Enberg när patrullen samlas i vaktstugan för ännu en lång natt.
– Sattuvat olehmaan ! Råkar så vara ! svarar Utter leende och klappar på hölstret. Posteringen består av ytterligare två personer, Bredmark och Eriksson. Under krigsåren var alla inkallade i försvarsmakten. Nu är de tillbaka i tullverkets tjänst, vid den lilla gränsposteringen i Tornedalen.
Kriget är slut och fred råder i världen, så även vid den svensk-finska gränsen. Livet normaliseras sakta men det är svåra tider, speciellt på den finska sidan, då nästan allt är ransonerat. Man försöker kompensera detta genom omfattande varusmuggling. Till Finland smugglas främst kaffe, kryddor, smör och allehanda vardagsvaror. Större partier förs ofta vidare till försäljning längre in i landet.
Rykten om stora kaffepartier som smugglas till Finland har länge cirkulerat i den lilla byn. Trots intensiv bevakning har de stora beslagen uteblivit. Smugglarna har hela tiden varit ett steg före. Troligen har de hjälp av väl fungerande spioner, kanske även av medhjälpare på den svenska sidan.
Det är påskafton och strålande väder. Snön smälter i snabb takt. Bäckar och låglänta ängar svämmas redan över.
Tullförvaltaren är rasande. Hans tålamod är slut och nu kräver han resultat. Speciellt utsatt för hans ilska är den lilla gränsposteringen norr om staden. Posteringen har tveklöst inte presterat godtagbara resultat. Tullmästare Enberg känner sig rent av förolämpad. Han anser sig ha gjort sitt bästa men av olika omständigheter har smugglarna oftast undkommit. Mycket prestige och ära står på spel för tullmännen.
Enberg går noggrant igenom alla tillgängliga underrättelser, och planen för natten. Inget lämnas åt slumpen. Allt kollas, snödräkt, ryggsäck, batonger och givetvis att pistolerna är i ordning. Allt måste ske ljudlöst. Minsta slarv med ljuddiciplinen kan ödelägga hela uppdraget.
– Perkele ! Helvete ! Nog är det lätt att kräva resultat av underlydande när man själv sover varje natt i en varm säng, bakom kärringens rygg. Visst är det så, Visst är det, svarar de andra och skrattar ljudligt. Och en sak till, fortsätter Enberg. Händer det något i natt så får pistolerna tala. Den här gången ska smugglarna inte komma undan. Jag lovar det.
Patrullen lämnar vaktstugan senare än vanligt för att oupptäckta, i skydd av mörkret tag sig till den utvalda platsen vid älven.
– Det är långgrunt, muttrar Enberg när patrullen till fots forcerar det halvmeterhöga vattnet mot Pekansaari, den ostligaste holmen. Platsen ska bevakas för femtonde dygnet i följd. Tullmännen vadar tysta iland. I vita snödräkter förflyttar de sig likt spöken till den östra sidan. Där gräver de ner sig. Av erfarenhet har de bedömt att platsen är den bästa möjliga.
Vädret har nu slagit om och dimman ligger tät som en säck över isen. Allt är tyst. Minuterna går. Fyra par ögon spanar oavbrutet genom mörkret och öronen skärper vaksamheten till det yttersta. Efter två timmars tystnad händer det. Två spioner uppenbarar sig plötsligt på isen. Som bildstoder står de stilla, cirka 25 meter från tullmännens gömställe. I den täta dimman försöker de att efter bästa förmåga spana av området. Det är närmast ett under att de inte upptäcker tullmännen, som trycker i snön. I andlös spänning förflyter ytterligare en timme. Kylan kramar alla fyra i ett järngrepp, men nu gäller det att hålla ut. Plötsligt hörs ljudet av hästforor från den finska sidan. Då blir det fart på spionerna. De skyndar sig genast smugglarna till mötes på isen.
– Nyt tuleva. Nu kommer dom, viskar Enberg och ger tecken med handen. Två hästforor närmar sig i svindlande fart den svenska sidan. Vattnet står i höga kaskader kring ekipagen där de sveper förbi tullmännen.
En kort diskussion uppstår, men snart är man överens. Smugglarna kan bara ta en enda väg tillbaka, samma väg som de kommit. Mycket riktigt. På några minuter har slädarna lastats och ekipagen återvänder i full fart mot Finland. Hugg och slag viner över hästarna som pressas till det yttersta.
Knappt hinner man hämta andan förrän striden är igång. Ekot av haltropen och varningsskotten dör ut i den mörka natten, som väntat utan avsedd resultat. Då börjar fyrverkeriet. Enberg riktar sin pistol mot halsen på den första hästen och trycker av. Den ståtliga travaren stupar på fläcken. Pistolerna smattrar. Två män kastar sig ur släden och springer skrikande efter det andra, bortflyende ekipaget. Tullmännen springer fram till den stupade hästen, där Eriksson med smugglarnas yxa hugger av bringan för att rädda köttet.
Mitt i kaoset närmar sig ett tredje ekipage platsen. Tullmännen befarar att smugglarna fått förstärkning och kastar sig ner bakom släden och den stupade hästen. De öppnar åter eld och hästen skadas. I dimman lyckas dock ekipaget undkomma till Finland.
Striden vid Pekansaari är över. Tystnaden lägger sig åter över gränsälven.
På isen ligger en dödsskjuten häst, en släde och 13 balar kaffe.
Erik Poläng