Det flyter blomblad och blöta pappskyltar i gruset på skolgården. Drömmen om en skolavslutning med blå himmel och fluffiga moln över syrener och finkläder har varit långt borta hela förmiddagen. I stället har ett tätt och intensivt regn fallit på våra paraplyer och det uppspända segel som spänts upp som tak åt talare, stipendieutdelare och de elever som en efter en framfört alldeles för svårsjungna ballader. Skolgården lutar en aning och när allt är sagt och sjunget så rinner vi tillsammans med vattnet ner mot skolans ingång och betygsutdelningen.
Skolans korridorer har påbörjat sin övergång till skollovsdvala när vi sedan mitt på dagen går bort mot matsalen. Det är bara i 9B:s hemklassrum som det fortfarande pågår prat, skrik och skratt. De förnekar sig aldrig. Inför vår avslutningslunch har bord skjutits ihop och dukats med vita papperstallrikar på vilka det vilar varsin portion kycklingfilé och köpt potatissallad. I matsalens repiga plastmuggar har tunna pappersservetter stuckits ned och salladsskålar med grönsallad och kannor med äppeljuice står utplacerade som små färgpunkter att fästa ögonen på. Gråljuset utifrån suger upp ljudet av vårt småprat om semesterplaner, vädret och avslutningen, om ifall vi borde vänta på 9B:s stackars mentor som fortfarande inte har kommit loss och om vår kollega Britt-Marie som nu ska gå i pension och inte ser ut att vara en dag över femtio vilket är så imponerande. Bara armar och ben med solhungrig hud knottrar sig i kylan och en högtalare långt fram i rummet bjuder på Helene Sjöholm och Benny Anderssons orkester.
Samtidigt som vi slår oss ned och bestämmer oss för att ändå sätta gafflarna i det ljusa köttet på våra tallrikar börjar en oro att sprida sig vid ett av borden; det är en av våra yngre kollegor som nervöst undrar om han inte i stället borde vara hos klass 9B? Borde han inte gå in dit och ta farväl och tacka för den här tiden? Hans person utstrålar så mycket olust vid tanken att flera av oss, likt ömma föräldrar, försöker övertala honom att han inte alls behöver göra det: “Ingen av oss andra …Om han själv verkligen inte vill och har klassen egentligen uppfört sig som den borde emot honom?!” Han ser från den ena till den andra av oss och håller sedan tveksamt med. Nej, han kan nog stanna här och äta kyckling och dricka äppeljuice.
”Det här hittade jag på nätet”… Äntligen står vår rektor i matsalen. Hon är klädsamt solbränd efter sin senaste semester och har placerat sig vid presentbordet. Snabbt ser hon ut över oss och sätter på sig sina rödbågade läsglasögon innan hon börjar läsa från den utskrift som hon håller i handen. Det upphittade talet handlar om hur det är att bli äldre och Britt-Marie som har fått kliva fram till presentbordet för att avtackas lyssnar på sin chef med ett svagt leende: ”På 70-talet rökte man gräs. Nu rensar man ogräs. På 70-talet åt man surt godis, nu får man sura uppstötningar”.
Lugnet över långborden börjar brytas likt vindkårar som drar över en nyss blank vattenyta. Det är samma känsla som när våra lektioner ibland långsamt havererar. Vår orolige kollega som först har lyssnat till talet för att sedan peta i kycklingen mumlar att han nog, i alla fall, skulle ha gått in till klass 9B. En lågmäld kollegiekör av lugnande röster får honom att sitta kvar. ”På 70-talet ville man resa mellan olika kontinenter nu vill man ha hjälp mot inkontinensen, på 70-talet åt man p-piller, nu vill man ha sömnpiller”. Medan jämförelserna mellan då och nu fortsätter så söker sig våra ögon till varandra och utbyter tysta meddelanden, rastlösa händer viker servetter till allt hårdare fyrkanter, huvuden lutar sig mot varandra, läppar rör sig nästan ljudlöst. Och Britt-Marie har slutat le när termosar och engångsmuggar dukas fram tillsammans med varsin bit ljusgul sockerkaka. Rektorn har hunnit fram till ”BMW och BMI” och något avslutande som handlar om ”protester och tandproteser” när dörrarna till matsalen plötsligt slås upp med en våldsam smäll och i en enda gemensam rörelse vänder vi oss mot ljudet. Två elever från klass 9B med kinder som är svartrandiga av utrunnen mascara rusar in med cellofaninslagna paket i händerna. Den förste som får ett av paketen är vår orolige kollega. Flickornas gråt tilltar: ”tack för allt”, och de fortsätter att dela ut paket till de av oss som har undervisat i klassen innan de försvinner lika plötsligt som de kom, en glimt av tunt vitt tyg och så faller dörrarna igen. Rektorn samlar sig och alla ser på när hon räcker över blommor och presenten, något till din trädgård nu när du får tid”, till Britt-Marie. Sen är det vår tur, vi går tillsammans och ställer oss vid presentbordet för att sjunga en sång till kollegan som ska lämna oss. På den senaste konferensen diktade vi nya ord till ¨Idas sommarvisa¨ (”Du ska inte tro du e gaamal bara för att du gått i pension”) men har inte hunnit öva så mycket. Vår obeslutsamme kollega sitter först kvar på sin plats med prassligt cellofanpapper i sitt knä och mumlar olyckligt: ”Jag borde ha gått in till dem”, sedan ansluter han sig till oss andra.