Havets hungriga gap.
Vattnet stänkte mot relingen. Däcket under oss höjdes och sänktes. Våra kroppar böljade fram och tillbaka burna av vågornas kraft. Havets dån slog emot oss och piskade våra ansikten rödrandiga. Vinden tog tag i filtarna runt våra kroppar och slet i dem. Mina fötter stack fram under den nedre kanten – blå marmorerade ock iskalla. Lukten av hav och tång blandades med stanken av spyor och exkrementer. Vi satt hopklämda med våra barn i famnen, vi som hade några. Mitt huvud slogs mot en plåtvägg gång på gång och för ett ögonblick blev allt svart. Däckets träplank tryckte mot skinkorna. Vi sparkade och knuffades om utrymme som inte fanns. Tårar rann över min flickas kinder och jag drog filten tätare över hennes huvud. Jag klappade henne på ryggen och ville sjunga en sång men fick bara fram ett hest kraxande. Mina fingrar trevade under filten, över revben och ryggkotor täckta av sidentunn hud och jag ville också gråta. En ensam mås flög i cirklar över våra huvuden och hoppet tändes hos mig. Vi kanske var nära en kust, människor och räddning, men hoppet slocknade när måsen försvann in bland molnen. Morgonens glödande sol hade bränt sönder huden i mitt ansikte och på händerna, men nu drog gråsvarta moln fram i stora sjok och ljuset slocknade. En skarp blixt skar sönder den gråsvarta himlen – en till och så en till. Mitt barn grät, en pojke snörvlade, någon vrålade. En kvinna med mörka ögon och bitter mun fäste sin blick på mig. Hennes svarta hår hängde som en våt trasa över ansiktet. ”Kan du inte få tyst på det” väste hon ilsket. Jag skakade på huvudet: ”Det är en flicka och hon heter Sarah. Hon är hungrig och törstig.” Kvinnan knep ihop munnen och vände bort huvudet. Hon hade förlorat sitt eget barn till svälten – dödens grymma tjänare – som vi alla flydde från. Jag gav mitt barn bröstet och försökte skyla min nakenhet med filten. Några män stod lutade mot relingen med ögon som ville tränga ur sina hålor. Blickarna var klistrade på mig, mitt bröst och min flicka. De sa något till varandra. Breda flin spred sig över deras ansikten och ögonen glittrade. Min flicka sög och sög förtvivlat med sin lilla mun men jag hade inget kvar att ge och efter en stund släppte hon taget. Ansiktet skrynklade ihop sig och blev illrött. Hon försökte skrika men bara ett gnyende hördes genom havets och vågornas ilskna vrål. Jag såg ner i hennes rosafärgade gap. Om jag bara hade haft lite vatten till henne. Vi var omgivna av en ocean av vatten men jag hade inte en droppe för att lindra hennes törst. Mitt huvud sprängdes, svetten rann nedför pannan och flöt ihop med stänk vattnet. Det smakade salt. Utmattad tystnade hon och mitt finger gled över hennes såriga läppar. Hon såg på mig med en blick som inte släppte taget och mitt hjärta snördes samman. Enorma vågor med brusande skum kastades över relingen, sköljde över oss och blötte ner kläder, hår och filtar. Vattnet forsade fram – iskallt rann det över munnar, näsa och ögon – som ett hån mot våra torra strupar. Hela däcket lutade brant och vi gled nedåt. Vi satt inte, låg inte, stod inte. Däckets trasiga träplankor rev upp huden och slet av håret. All kraft gick åt för att hålla kvar barnet i mina armar. Nu skrek hon gällt och hjärtskärande. Skriket körde fram och tillbaka genom min söndertrasade kropp. Kraften från vågen tog tag i min hand, bände upp mina fingrar, den ena efter den andra, tills jag inte hade något grepp längre. Mina händer och armar gapade tomma mot mig. Inget skrik, inga tårar. Ljudet av forsande vatten hade tystnat. Vrålen hade tystnat. Bara ett stilla kluckande ljud hördes, tills inte heller det hördes längre.