Tidningsuppslaget talade sitt tydliga språk. Svimningskänslorna och illamåendet tävlade om att ta över min kropp. Jag kastades tillbaka till lägret i femman. Nu hade det hänt igen, det som inte fick hända. Brunnen var öppen. En död och en försvunnen. Båda elva år och för nyfikna för sitt eget bästa. Precis som vi hade varit för fyrtio år sedan.
Jag visste vad jag måste göra. Trots oviljan och motståndet har jag inget val. Vi hade inte haft kontakt sedan vi slutade skolan men jag visste att både Anna och Sofia flyttade till Malmö. Själv bodde jag kvar. När jag hittat deras nummer skrev jag ”Läs Ystads Allehanda idag. /Maria”. En kvart senare svarade Anna och efter ytterligare en halvtimme även Sofia. Vi bestämde möte, lunch på Olof Viktors café.
Vi kramade om varandra när vi möttes på den välfyllda parkeringen. Vad gamla de har blivit, var det första jag tänkte och de tänkte säkert samma sak. Vi gick in och beställde var sin kräftstjärtsmacka och kaffe, hittade ett avsides bord i trädgården och satte oss. Alla åt tyst en lång stund innan jag harklade mig. Det var ju ändå jag som kallat samman oss.
”Vi måste tillbaka till lägret”, sa jag och skar av en bit av mackan med två kräftstjärtar och stoppade in i munnen.
”Vad kan vi göra? Där är säkert avspärrat”, svarade Sofia.
”Det är inte vår grej att lösa”, viskade Anna.
Båda tittade ner i bordet. Tuggan med kräftstjärtar växte i munnen. Jag svalde hårt så det hördes och tog en klunk vatten för att skölja ner.
”Jag vill inte heller det här. Men vad har vi för val? Fler kommer att försvinna om vi inte stoppar det. Kanske kommer det efter oss.”
Anna och Sofia suckade och skakade på huvudet. De visste också vad vi måste göra.
Vi hoppade in i bilarna. Jag körde först. De efter i Annas bil. När jag svängde av stora vägen vid den gamla nerlagda macken skakade jag i hela kroppen och händerna höll krampaktigt om ratten. Det skånska platta landskapet omgav mig på båda sidorna och när jag kom upp på backkrönet bredde havet ut sig framför mig. Jag rullade långsamt i nedförsbacken förbi Löderups Strandbad innan jag svängde av till vänster in i tallskogen. Nu var vi nästan framme. Jag parkerade på en anvisad parkeringsplats och Anna ställde sig bredvid. Väl ute ur bilen drog jag in doften av tallbarr och hav. Det lugnade mig lite. De andra gjorde likadant.
Det gula u-formade lägerhuset såg precis ut som för fyrtio år sedan. Ett blåvitt plastband spärrade av tomten. En polisbil stod parkerad vid infarten, men det syntes ingen där. Sofia lyfte bandet och vi klev in i det höga gräset som omgav huset. Vi smög på rad runt huset och stannade när vi såg brunnen. Locket låg avvält vid sidan. Ondskan var utsläppt. Ondskan som de tre en gång hade stängt in. Skulle de lyckas igen? Och hur många måste dö den här gången?
”Vi måste locka tillbaka den ner i brunnen och stänga locket”, sa Sofia.
”Det är inte bra nog. Då kan den komma ut igen när någon öppnar locket. Vi måste förgöra den”, sa Anna.
”Ja.” Rösten stockade sig i halsen. Nu kände jag igen mina gamla vänner.
Det knakade av en gren som knäcktes. Vi tryckte oss in mot husväggen. Sofia kikade fram runt hörnet av huset. Hon tittade sedan tillbaka på Anna och mig medan hon höll pekfingret framför läpparna och mimade ”polisen”. Vi backade. Jag klättrade upp på en stor sten vid husets långa mittdel och tittade in genom fönsterna. Det gick att se rakt igenom huset och ut på gården på andra sidan. Jag såg polisen. Han drog upp gylfen och satte sig sedan bredvid brunnen på en trädgårdsstol. Det verkade bara finnas en polis här som vaktade mot intrång. Han lutade huvudet bakåt och blundade mot solen, antagligen uttråkad men försökte njuta av stunden. Han visste inte vad han hade sidan om sig. Men det visste vi.
Den svarta katten smög fram mot polisen. Det var något med rörelserna. Jag hoppade ner från stenen.
”Katten”, viskade jag till Anna och Sofia.
De förstod genast och alla plockade fram sin amulett. Amuletten som vi skapade den där gången för länge sedan, som vi alltid har burit med oss sedan dess. Det var dags.
Vi smög tillbaka till baksidan av huset. Polisen satt orörlig i stolen. För orörlig? Katten syntes inte till längre. Var blev den av? Jag höll amuletten i min svettiga hand. Vi spred ut oss för att omringa platsen. Vi nickade till varandra och det var som om samma händelse upprepade sig. Tid och rum blev ett. Allt hände på samma gång, då och nu.
Katten hoppade ner från polismannens knä när han reste sig. Vi siktade in oss på katten.
Polisen satte upp händerna. ”Stopp. Det här är en brottsplats.”
”Vi ska bara hämta min katt”, sa jag och pekade på katten som skrämd sprang in till grannens tomt.
Jag skyndade efter katten, men precis när jag sprang förbi polisen fick jag onda aningar och stannade till. Anna och Sofia stannade samtidigt. Vid trädäcket stack en fot fram. Antagligen den andre polisens. Vi snurrade runt. Blicken i polisens ögon fick oss att ursinnigt attackera honom med våra vibrerande amuletter. Han drog sin pistol och sköt omkring sig. Anna och Sofia segnade ner mot marken. Jag kastade mig över polisen och hängde min amulett om hans hals. Han sjönk ihop. Det var över. Han var död.
Jag reste mig och gick bort till Anna och Sofia. De levde. Jag la mina händer mot först Annas hals och sedan mot Sofias och tryckte till. Ingen skulle få stoppa mig. Jag reste mig och tittade in i huset. Den ondskefulla blicken speglade sig i fönstret och tittade tillbaka på mig. Jag log brett och gick därifrån.