My vaknade med ett ryck av mobilen. Det var mamma. Nä, va fan, ska jag behöva prata med henne just nu, tänkte My ilsket nyvaken. Med en suck svarade hon ändå, för hon visste att mamma skulle ringa igen och igen. ”Så konstig du låter, precis som om du vore nyvaken”, konstaterar mamma torrt. ”Ja, jag är nyvaken, jag jobbade sent i natt”, kontrade My irriterat. Det där med att hon jobbade sent i natt var inte riktigt sant. Hon hade kört sista budbilsturen vid 22-tiden, men sen frågade arbetskompisarna om hon skulle hänga med på en barrunda. Hon visste att hon kom hem sent, kanske klockan 6. Men det behövde inte en 28-åring redogöra för sin mamma. ”Jag undrar bara vilken tid du kommer till mormor på måndag”, frågade mamma uppfordrande. My var dimmigt medveten om att det var något på måndag, men mindes inte att hon hade lovat mamma något. ”Ja, du är väl ledig från jobbet på måndag?” sa mamma. ”Jamen, jag jobbar deltid för att hinna måla också”, svarade My irriterat. ”Det är mormors födelsedag och vi ska ordna med en fin middag för henne” upplyste mamma. Javisst, det var på måndag, tänkte My. Ärligt talat var hon lite lättad över att mamma påminde henne om det, som hon borde komma ihåg, utan någon syrlig kommentar. ”Kan inte Moa hjälpa till då?” frågade My. ”Moa pluggar inför en viktig tenta” svarade mamma. Jaha, och … varför var det viktigare än hennes målande? tänkte My argt. Hon anade att mamma ville påpeka igen att lillasyster Moa var så ambitiös till skillnad My. ”Jag kommer nån gång på förmiddan, men nu måste jag sluta” svarade My kort. ”Hmm. inte senare än 11. Kram” avslutade mamma.
Hon klev sakta upp ur sängen, tittade ut genom sovrumsfönstret. Solen sken obarmhärtigt rakt i Mys ögon som var svullna av trötthet, bitterhet och av att vara bakis. I köket såg hon disken som hopade sig i diskhon, de skarpa solstrålarna förstärkte allt damm på fönsterbrädan och gjorde att de halvt vissnade krukväxterna såg ännu mer eländiga ut. Hon öppnade kylskåpet och spanade efter någonting att äta. Det fanns inte mycket att välja på, men snabbt blev det i alla fall en anständig ostmacka. En starköl hade hon, den behövde hon, trots allt, för hon skulle tillbringa en lördagskväll helt ensam hemma. Meningen hade varit att Ben skulle komma hem den här helgen och de skulle bara mysa med varandra, men så blev det inte. Förra helgen sms:ade han att han inte skulle komma den här helgen. Bara det, utan någon närmare förklaring. På tisdagen ringde han, pratade omständligt och krystat om att de inte passade ihop. Han sa något om att han kände att de var på olika mogenhetslägen i livet. Han ville ha mer ordning, reda, någonting stabilt och så vidare. Kontentan var i alla fall att han gjorde slut. Först blev hon bara häpen. De som hade haft så roligt tillsammans. Visserligen gnällde han ibland för att det blev för mycket festande, men han brukade inte tackade nej. När orden om att han gjorde slut verkligen sjönk ned i henne blev hon helt chockad. Det fanns inget mer att säga. Det här var slutet på deras 3-åriga förhållande. Hon hade gråtit hela veckan efter det. Målat hade hon inte kunnat göra, tårarna blötte ned pappret och spädde ut färgen.
Hon tog med sig sin smörgås och öl ut på balkongen och satte sig där. Balkongen låg i skuggan av ett stort träd. Det var sommarvarmt ute, på nästan varenda balkong satt det människor. På balkongen på huset mitt emot på samma våningsplan som My satt det ett par i hennes egen ålder. Tjejen hade en blommig ljusblå klänning och ljust hår uppsatt i en fin knut. My tittade ner på sina egna slitna och just nu också fläckiga jeans. Hon behövde inte se sig i spegeln för att veta att hennes färgade hår stod rakt upp och spetade på sidan. Tjejen mitt emot hade dukat upp en hel måltid där på balkongen åt sin kille. Killen kom ut med ett varsitt glas bubbel. De skålade mot varandra, åt lite, pratade lågmält, pussades och fortsatte äta. Så där skulle hon och Ben sitta, om han kom tillbaka, tänkte hon drömmande. Varför skulle han komma tillbaka? Vad var det han sa när han gjorde slut? Om du bara kunde skärpa dig lite, kanske det skulle funka mellan oss. My kände tårarna bränna igen. Hon svalde några gånger och tänkte. Varför skulle jag inte kunna bli som den där tjejen på balkongen mitt över som kommer hem från jobbet, fixar mysmat och ler rart mot min kille? tänkte hon trotsigt. Helt plötsligt insåg hon att det, i så fall, inte var Ben som hon ville se där. Vad hade Ben för rätt att påstå att hon skulle skärpa sig? Han eller någon annan skulle inte bestämma över henne. Det var hennes liv, ingen annans.
Hon slökollade flödet på sina sociala medier. Bland det första hon såg var bilderna som Maja lagt ut. Hon med gravidmage, hennes kille pekade stolt på deras nyköpta hus och en liten hund hade de också. Hon kände att det gjorde att det kändes ännu mer förbaskat tråkigt att sitta här ensam en hel helg. Som om hennes plötsliga önskan om en roligare kväll direkt gick i uppfyllelse fick hon ett mess från Sara som löd: ”hej fina du häng med ut i kväll”. Hon svarade genast ja. En enda festhelg till, sen skulle hon ändra sig.
På måndag, sa hon högt till sig själv, ska jag börja mitt nya liv. På måndag ska jag städa. På måndag ska jag gå på universitetets utbildningsmässa. På måndag ska jag hjälpa mamma med att ordna fin födelsedagsmiddag för mormor. Och så ska jag börja träna också på måndag. Allt det där måste vara ett stort steg mot att bli klok och vuxen, men på mina villkor!