Applåder

Sedan några år kände jag en man, Björn Z, som var pianostämmare och ibland spelade piano på restaurang. Till saken hör att han var synskadad och därför utrustad med en vit käpp. Nåväl, han skulle kommande söndag spela på en restaurang belägen i den stad där vi båda bodde. Han kom med ett förslag. Jag skulle bli bjuden på en varmrätt med vin och ost efteråt om jag gick till restaurangen och applåderade efter varje stycke han spelade. På så sätt kunde det tänkas att han skulle träda fram ur bakgrunden, där de flesta restaurangmusiker befann sig, överröstade av sorlet från gästernas prat.

Själv gick jag på gymnasiet vid den här tiden och hade knappast pengar till ett restaurangbesök; jag hade sanningen att säga knappt ens tänkt tanken att jag skulle träda innanför tröskeln på ett sådant etablissemang. Jag tackade ja och fick pengarna i förskott.

Framemot eftermiddagen på söndagen när det börjat mörkna, klädde jag mig i den bättre av två kavajer som jag ägde, tog på mig en av tre nylonskjortor som fanns i garderoben och som kronan på verket min enda slips som var grön och som jag knöt på engelskt sätt enligt broschyren som gudskelov hörde till. Engelska slipsar ger smala knutar och är relativt enkla att knyta och var på modet vid den här tiden gudskepris. Pressvecksbyxor av terylen hade jag som vardagskläder så det var inget bekymmer. Skorna tänkte jag inte ens på. Var de putsade eller inte? Så långt ned såg jag inte. Med min stålkam kammade jag en vänsterbena och lugg. Så var jag redo för insatsen.

Inkommen möttes jag av en rockvaktmästare som ville ha min överrock att hänga på en ledig galge. Och så in i salen och till ett ledigt bord för två så att jag inte upptog onödigt utrymme för andra gäster vid ett fyrmannabord. Rödspätta kände jag igen och det är gott så det beställde jag tillsammans med en halv flaska av det billigaste rödvinet. Att det ska vara vitt vin till fisk hade jag ännu inte hört talas om. Och att det kan gå med rött vin lärde jag mig ännu senare. Lite dessertost efteråt räckte också pengarna till.

När jag ätit upp hälften av varmrätten kom Björn Z in i salen, satte sig på pianostolen, ställde den vita käppen mot pianot. Eller var det en flygel? På den tiden visste jag inte skillnaden, så därför är minnesbilden av instrumentet lite otydlig. Det var svart i alla fall och med tangenter som började låta. Han spelade ett stycke samtidigt som jag fortsatte att äta. När han slutade, lade jag ifrån mig kniv och gaffel och började applådera mitt i sorlet. Applåden ekade ganska tomt i lokalen. Jag kände mig generad över min djärvhet. Störde jag eftermiddagsfriden hos gästerna med sin söndagsstek för att inte tala om groggandet som hade börjat lite smått här och där.

Björn fortsatte med att spela något populärt och jag applåderade igen, och då hände det att en eller kanske två gäster till föll in i mitt applåderande. Det blev som en stereoeffekt.

Nu hade jag ätit upp fisken och fått in osten, som måste ha varit en mogen camembert. Den hade en anstrykning av ammoniak, tyckte jag. Inte så gott men smaken var tydlig, om man så säger. Det andra glaset rödvin hade jag smuttat på och började komma in i mitt uppdrag, så nu applåderade jag med viss entusiasm, och fler föll in i mönstret.

Efter ytterligare ett par låtar var det formliga applådåskor, och några kom fram till Björn med beställningar och stack till honom en femma, som är betydligt mer i dagens penningvärde än ett halvt sekel tidigare. Nu började det viftas med tior också och uppmärksamheten var fullständig. Jag behövde knappast applådera själv även om jag förstås gjorde det; jag hade ju fått betalt och jag sumpar aldrig ett jobb som jag åtagit mig. Björn spelade den sista låten, tackade för applåderna och gick mot utgången.

Jag betalade notan och gick också ut i tamburen för att få min rock. Där stod även Björn omgiven av groggsentimentala gäster som ville hjälpa en man med vit käpp. De stack till honom fler sedlar och undrade om han klarade sig nu. Han mumlade något som kunde föreställa ett ”ja” med känslomässig anstrykning som svar till de sentimentalt påstrukna restaurangbesökarna. Jag behövdes inte längre; jag hade gjort min plikt och förstått att applåder är ett mäktigt verktyg för att få folk att tycka om vad som än hände, även om de inte var beredda på det från början.

Senare när jag pratade med Björn förstod jag att hans pengar till mig var väl investerade och förökats säkert tiofaldigt. Den exakta siffran redovisade han inte. Tydligen var han nu etablerad bland stamgästerna på restaurangen, så därför behövdes inte mina tjänster fler gånger. Men jag hade lärt mig något om påverkan och fått stoff till en historia, som jag berättat ibland när samtalsämnena bland vänner på till exempel fester har trutit.

Människan är en social varelse och kan till och med sluta prata med andra människor om någon klappar i händerna. Fortfarande är jag skeptisk mot TV:s domptörer som vill tvinga oss att handklappa på order. Varför inte använda en betald applåderare som får igång alla åskådarna? Det ger ju också arbete för ungdomar eller invandrare som vill komma in på den svenska arbetsmarknaden. Och jag hade tjänat ihop till en söndagsmiddag med vin som en applådpionjär.