Arrivi derchi Roma
På dansgolvet trycker jag mig mot Jan Olsson. Kvällen är ljum. Det är inte jag. Han är söt. Det är jag också i min ceriserosa kjol med volanger och min vita nya topp som inte döljer mina putande bröst. Bomull är instoppad i den vita toppiga Peter Pan behån i storlek 1A.
Min allra första. Mamma är snäll och förstående och låter mig köpa det jag längtar allra mest efter. Hela våren har jag stått med näsan mot skyltfönstret utanför affären med underkläder på Huvudsta torg. Jag går in varm om kinderna.
Nu är den på, i den täta dansen. Mina bröst måste han väl känna mot sin manliga bringa. Min kind och lugg är våta då vi tvingas går isär för att lämna dansgolvet efter sista dansen. Arrivi derchi Roma. Sakta går vi tätt intill varandra. Undrar om han känner som jag.
”Får jag följa dig hem?” Att jag inte bara dör. Jag tittar upp i hans simmiga bruna ögon och ler, så att han förstår att det är det jag vill.
”Jag hämtar min hoj, stanna här så länge, gå ingenstans.”
”Har du hoj? Har du cyklat ända från stan?”
”Jag kör motorcykel. En Traja.”
Åh, det är därför han har en svart skinnpaj. En skinnknutte. Så snygg och så tuff. Han är tjugo år. En vuxen man. Jag är en kvinna, ska fylla femton till hösten.
Vi går hem mot stugan. Tyvärr ligger den tvärs över vägen. Han lutar sin motorcykel mot vårt äppelträd. Då han tar mig i famnen trycker jag mig så nära jag kan intill hans kropp, så att han förstår att jag vill kyssas. Det finns en stark längtan. Hans läppar är mjuka och varma och hans tunga känns mjuk inne i min mun. Jag låter hans händer smeka mina bröst. Han känner nog att jag har bh. Hans händer hårdnar och hans läppar är hårdare och tungan rör sig intensivare inne i mig. Det är ännu skönare. Vildsint kysser vi.
”Vad är det för förbaskade dumheter!” Mamma kommer mot oss. Jan släpper mig hastigt, tar några steg bakåt som om han tar sats att springa i väg.
”Det smög en person runt här, mamma. Han verkade mystisk. Vi står här och vaktar.”
”Det är ju mitt i natten. Nu går du genast in och lägger dig.” Hon vänder sig mot på Jan.
”Goddag. Eller god kväll. Eller kanske God Natt. Är det sant?”
”Jag ska nog köra hem. Jag ska inte störa. Jag heter Jan Olsson och har följt Carina hem från dansen. Adjö.” Han sätter sig på motorcykeln. Efter många försök att starta den går mamma fram till Jan. Hans tittar ner i marken med mörkrött ansikte.
”Den vill inte starta, eller hur? Ställ motorcykeln här, jag kan köra dig hem.”
”Nej, tack. Jag bor i Kärleken. Det är långt härifrån.”
”Nu kör jag dig hem. Hoppa in i bilen. Gå och lägg dig, Carina.”
Innan jag somnar är jag tillbaka med hans händer över mina bröst och doften av hans svarta skinnpaj. I Kärleken bor han …
Nästa dag är motorcykeln borta. Han har hämtat den.