Femtiotre kajor av underarten Coloeus m. monedula, svartfjädrade, gråögda, uppenbarar sig ovanför Valbo Köpcentrum. Byggnaden är under renovering, och kajorna cirklar över grävmaskiner och cementblandare, så nära att en medelålders ställningsbyggare vid namn Mattias lutar huvudet bakåt och kisar mot dem.
“Flygande råttor”, säger han till arbetskamraten som står närmast. “Ofattbart att det finns folk som matar dem. Med fågelinfluensan och allt.”
Arbetskamraten, Rickard, tittar upp han med, förvånad eftersom himlen är klar och blå, helt och hållet tom. Men innan han hinner säga något har Mattias fallit ihop, med ögonen fortfarande vidöppna och riktade mot himlen.
Ögonen var det otäckaste av allt, kommer Rickard att berätta senare, när han har hämtat sig och fått en skvätt whiskey för chocken. Inte hur Matte tappade all styrsel, inte hur skiftnyckeln föll från hans grepp med ett öronbedövande skrammel. Nej, det var ögonen som stirrade upp i himlen så där. Död på mindre än en sekund. Aneurysm kallas det visst. Vem hade kunnat tro det?
Femtiofyra kajor slår sig ner på taket till ett flervåningshus i Sandviken. Det är en mulen, regnig dag, plötsliga vindstötar får träden att vaja kring den igenvuxna kanalen och flaggorna att smattra vid portarna till Alleima. Kajorna utstöter sina karaktäristiska, metalliska läten, deras klor gnisslar och skrapar mot plåttaket. På andra sidan vägen ligger ett äldreboende, och i ett rum med utsikt över huset mittemot bor en kvinna som väcks av oljudet.
Kvinnans dotter, Therese, sitter vid sängen. Hon har slumrat till, hon med, och vaknar av att modern säger, med ovanligt klar och tydlig röst: “Ett varsel.”
Therese lutar sig fram, mån om att inte missa ett enda av vad som mycket väl kan vara hennes mammas sista ord.
“Vad sa du?”
“Det är ett varsel. När man ser så många av dem på en gång.”
Hennes blick är inte på dottern, utan på det tomma, regnvåta taket på byggnaden mittemot. Therese tittar på det över axeln, och när hon vänder sig mot sängen igen är hennes mamma död.
Therese betraktar hennes ansikte, ser att hennes blick fortfarande är riktad mot det tomma taket, och känner en vag besvikelse. Hon har haft gott om tid att föreställa sig det här ögonblicket, många timmar sittandes vid sängen, och hon har tänkt sig att moderns sista ord skulle vara viktiga, eller åtminstone kärleksfulla. Men nu sitter hon här, lämnad ensam med ord som inte betyder något alls. Hon känner sig lurad.
Hon kallar på undersköterskan, som försiktigt sluter den dödas ögon och ringer efter läkaren. Hon ger Therese en kopp te och frågar: “Sa hon något till dig innan hon somnade in?”
Therese tvekar, tittar ut genom fönstret. En fiskmås har landat på taket mittemot och är i full färd med att sluka en bit av ett smutsigt korvbröd.
“Hon sa att hon älskade mig”, svarar hon till slut.
Femtiofem kajor invaderar en rastplats vid Näsbysjön, mellan Sandviken och Hofors. Det är kväll, senvår, folktomt. Sjön ligger spegelblank och iskall. Åkrarna breder ut sig på andra sidan sjön, vetet spirar lovande.
Kajorna letar inte efter matrester i soptunnorna. Inte heller tar de någon notis om det medelålders paret som äter sin medhavda matsäck vid ett av de nedklottrade picknickborden. I stället samlas de på en av de få bilarna på parkeringen, en röd Volvo. Ägarens son, en femtonåring vid namn Oliver, kommer ut från toaletterna och ropar: “Kolla på alla fåglarna!”
Olivers pappa, Thomas, ser upp från mobilen och svarar: “Ja, titta. Vad konstigt”, och tar ett par tveksamma steg mot bilen. Femtiofem par vitgrå, outgrundliga ögon betraktar honom lugnt.
“Det är som i Hitchcock-filmen. Fåglarna”, säger han. ”En äkta skräckklassiker. Har du sett den?”
Oliver skakar på huvudet. “Den är väl jättegammal?”
“Det är vad klassiker betyder. Vet du vad? Vi kollar på den när vi kommer hem.”
De går närmare bilen. Kajorna rör sig inte.
“Varför flyttar de inte på sig?” frågar Oliver. ”Är de inte rädda?”
“De är för smarta för att vara rädda”, svarar Thomas. Han går närmare, viftar med armarna. “Schas! Flyg i väg nu!”
Då lyfter kajorna, utan brådska, som om de gör honom en tjänst. De flaxar en bit och landar på marken, bara några meter bort. Det medelålders paret stirrar på honom medan de sätter sig i sin Toyota. Thomas ler mot dem och ropar: “Hitchcock-känsla, visst?”
Han tycker att de borde känna till filmen, de är i rätt ålder för det, men de ger honom bara ett osäkert leende tillbaka innan de kör därifrån. Thomas rycker på axlarna och påminner Oliver om säkerhetsbältet innan de kör tillbaka upp på E16, i riktning mot Hofors.
Bara några kilometer bort närmar sig en lastbil vars chaufför kämpar för att hålla sig vaken medan hans fordon svajar som berusat mellan filerna.
Femtiosju kajor ropar till varandra medan de stiger och dyker. Deras blanksvarta fjäderdräkter fångar det sista av kvällssolen. De verkar kivas med varandra, som om de retligt diskuterar den bästa rutten till sin nästa destination, innan de slutligen ger sig av i en samlad flock. De vet vart de ska, förstås. De vet alltid vart de ska.
Vet du hur en kaja ser ut? Ser du dem för din inre syn? Inte? De är vackra, med sina kolsvarta fjädrar, sina silvergrå huvuden, sina ljusa irisar. När du väl har lärt dig att känna igen dem är det omöjligt att förväxla dem med någon annan fågel.
Så. Nu kommer du att veta, nästa gång du ser dem.
Nästa gång du ser dem.