Det var något fel med barnet och hon var rädd.
Hon längtade efter sin man. Varje morgon när det ljusnade steg hon upp så fort som hennes uppsvällda mage tillät, vaggade de få stegen genom vindsrummet till det lilla fönstret och spanade ut över bukten. Hon hoppades, åh, vad hon hoppades få se hans skepp växa sig allt större, på väg in mot hamnen.
Men han kom inte den här morgonen heller och hon satte sig tungt på rummets enda stol, tittade ner och såg rörelserna under nattsärken. Hon visste att barn rörde sig i magen, men så här mycket? Hon kunde inte befria sig från tanken att en fot eller hand skulle tränga igenom det tunna, spända skinnet och släppa fram en fontän av mörkt blod.
I går hade hon fått en spark mot revbenen så kraftig att hon förlorat sansen. Hur länge hon legat avsvimmad visste hon inte. Sedan dess värkte det illa. Hon hade nästan inte sovit. Kunde det vara brutet? Kunde ett barn vara så starkt att det sparkade sönder benen i kroppen?
Det var något fel på barnet. Hon visste det. Kände det.
Hon hade försökt förmå honom att inte resa, men han hade varit envis. Han skulle hämta piratskatten som en anfader grävt ner. Sedan skulle de ha guld i överflöd och aldrig behöva bekymra sig om någonting.
Han skulle komma hem i tid, innan barnet föddes. Det hade han lovat och hans starka famn hade utgjort en befästning mot alla tvivel.
Det knackade på dörren. Hon ropade ”kom in” och pigan öppnade med en skål vattnig välling i handen. Hon förde den mot läpparna när en plötslig kramp fick henne att tappa den. Vällingen rann ner i springorna mellan golvplankorna.
”Frun?”
Hon andades ut i en lång pust medan händerna kramade magen. Det hände allt oftare. Men inte var det dags? Han hade ju lovat.
”Förlåt mig.” Hon samlade sig till ett ursäktande leende.
Pigan böjde sig fram och plockade upp den tomma skålen. Då kände hon det igen och skrek till.
”Jag ska hämta hjälp”, sade pigan.
Smärta i vågor. De ville få henne att gå omkring. Hon blev stående framåtböjd med armbågarna mot det lilla bordet vid fönstret. Någon gång ibland fann hon kraft att öppna ögonen. Spana ut över havet.
Först vågade hon inte tro det. Men nästa gång de vidriga smärtorna mojnade en aning och tillät henne att kisa mot bukten såg hon att hon haft rätt.
Hans skepp, på väg in.
Hon skrattade och grät. Han var hemma. Snart skulle han vara hos henne. Det skulle bli bra.
De måste prata om namnet. Ifall det skulle bli en flicka. Han hade varit väldigt bestämd, men hon skulle få honom att förstå hur löjligt det lät …
Smärtan slet sönder henne. Hon skrek. Mörkret slöt sig om hennes sista medvetna tanke:
Man kan inte ge ett barn namnet Pippilotta.
