Draken ska flyga
När jag betraktar mitt liv, när jag tänker “det var inte värt det”, radar minnesbilder upp sig. Det brukar börja med bilden av mig och mina kamrater som leker på stranden. Jag är liten och späd, minst av alla fast jag är äldst. Jag är 10 år. Vi springer på bara fötter, i slitna kläder, över den steniga svarta lavasanden och parerar vant mellan balans-bommarna på fiskebåtarna som dragits upp efter morgonens fisketur. Uppspelta springer vi, lika outtröttliga som havet som mjukt rullar in och smeker strandkanten. Våra bruna ögon glittrar av iver. Jag torkar svett ur pannan och föser bort en hårslinga som envist klibbar mot min hals. Springer. Skrattar. Draken ska lyfta.
Vi hejdas abrupt när han står i vår väg. Den vite mannen med sedlarna. Jag sneglar på mina vänner när jag sakta samlar in draken. Fruktan lyser i deras vidöppna ögon. Mannen hukar sig ner. Breder ut sina armar som om han vill ta oss alla i famn. Hans röst är som en solvarm smekning. Det är mig han väljer och tar i handen. Med draken hårt i famnen slänger jag en snabb blick bakåt och ser mina vänner rusa tillbaka mot hamnen och tryggheten medan mannen milt drar mig med sig. In bakom muren. In i villan.
Framåt kvällen går jag sakta hem på darriga ben. I ena handen släpar jag min drake, i den andra bränner den sedel mannen gett mig. I själen rasar en tårlös gråt. Jag smyger in och lägger sedeln i burken där jag spar sedlarna jag får av mannen. Viskar till min mor att jag mår lite illa och går sen direkt och lägger mig. Mina syskon, de vet men yppar inte ett ord. Deras lojalitet är tät som djungeln. När de senare lägger sig hos mig, i bambusängen som vi delar, placerar de sina taniga men trygga armar om mig som ett skyddande skal. Och jag släpper taget och glider bort i glömmande sömn.
Jag minns även hur min granne Komang vid den här tiden hjälper en annan vit man köpa mark genom att sälja sin signatur på ett köpekontrakt. Mannen bygger några bungalows på stranden och låter Komang jobba där. Han har köpt sig en motorcykel. Jag är väldigt avundsjuk på Komang men låter mig samtidigt inspireras. Tänker att jag ska köpa en motorcykel för pengarna jag sparar.
Efter skolan säljer jag ofta vårt lokalproducerade havssalt till de nu tillströmmande turisterna på stranden. Men, det är de vita bule, turisterna som kommer och vill betala för att hålla mig i handen, som inbringar sedlar att stoppa i min sedelgömma.
Jag köper aldrig någon motorcykel. Först när jag fyller 18 år tömmer jag min pengagömma, och föreslår för grannens dotter Putu att vi borde gifta oss, och öppna restaurang. Jag minns det som en glädjens dag då vi knyter våra band till prästens ljust klingande bjällra. Putus matlagning var och är utsökt. Restaurangen lockar så småningom till sig turister. Ett kort lyckorus som toppas av födelsen av vår förste son, Wayan. Men, lyckan grusas när landet stängs ner. En pandemi hotar slå livet i spillror. Turisterna försvinner nästan helt. Rädslan för att åter gå med tomma fickor fyller mig.
En dag sätter sig en ung vit kvinna vid ett av borden. Hennes sugande blå blick följer mig. Hon ler. Lägger huvudet på sned och höjer lite på ögonbrynen. Hon är vacker. Jag blir nyfiken och sätter mig hos henne en stund. Hon säger att hon blivit kvar på ön efter nedstängningen. Hon tar min hand. En ny resa tar vid. Beata, en ny kassako har anlänt. Hur kunde jag tänka så?
Jag säger inte sanningen om Putu, presenterat henne för Beata som min kusin. Enligt min religion och kultur får jag ha fler fruar så när Beata vill gifta sig svävar ett liv i överflöd bakom ögonlocken och jag övertalar Putu att detta blir vår chans, vårt lyft i livet. Om hon ändå hade sagt nej. Om hon sagt nej, hade jag lyssnat?
Snart efter att vi gift oss öppnar ön upp och Beata vill att vi flyttar permanent till hennes hem i Singapore. Jag insisterar att jag kan dela tiden mellan livet på min lilla ö och hennes stora ö. Jag har ju restaurangen att sköta, hävdar jag. Oron sliter nästan sönder mig. Och, när jag och Beata får en son, samtidigt som Putu och jag får vårt andra barn, rasar korthuset och sanningen om mig och Putu ligger vidöppen som ett svidande sår för Beata.
Rasande river hon upp våra skrivna och oskrivna kontrakt och försvinner ur mitt liv med löftet att jag aldrig mer ska se vare sig henne eller vår son. Allt brister. Hjärtat smulas sönder. Maror brottas och griper om min hals. Minnena från barndomen. Önskan om det goda livet. Det liv som blev. Allt härjar inom mig. Skapar ångest som jag stillar med alkohol och droger.
Vi stänger restaurangen – Putu kan inte sköta den själv.
Och här ligger jag nu. Oförmögen och apatisk. En havererad man. I själen skriker ångestens röst, och blandar sig med Putus klagan: det var inte värt det, det var inte värt det. Jag befinner mig mellan det förflutna och framtiden. Minnena, tunga som kedjor, kan inte suddas. Men kan jag, kan jag och Putu tillsammans, ändå ta små steg in i en ljusare framtid? Kan vi få draken att flyga?