Igår var våra rum fulla av liv; värmen och trängseln tycks avlägsna nu, som något jag drömt. Borta är gårdagens skratt, klirret av vinglas och röster som steg och sjönk. Dofter från köket blandades med främmande människors lukter. Ljuslågor speglades i de mörka fönsterrutorna. Atmosfären påminde mig om barndomens fester i morföräldrarnas hus. Springet och stöket innan gästerna anlände, den förväntansfulla stämningen som spred sig till oss barn. Strömmen av damer i ondulerat hår och kvävande parfymer, som klappade oss på kinden och frågade hur gamla vi var. Vi bockade och neg, rodnade och mumlade svar som ingen lyssnade på. Så gott vi kunde undvek vi cigarrdoftande farbröder i galoscher och med färdigskrivna tal uppstickande ur bröstfickan. Det var en högtidsstund när de vuxna äntligen satte sig till bords och vi fick gå ut i köket och äta köpeköttbullar. Mormors hemhjälp som bröt starkt på tyska sjöng oavbrutet medan hon diskade det porslin som bars in från matsalen. Vi utrustades med varsin diskhandduk men sprang ideligen till dörren för att följa festen genom nyckelhålet. Fram och tillbaka sprang vi tills vi krockade och ett glas föll i golvet.
”Inget kalas utan kras” sa en av serveringsflickorna som kom in genom dörren med en överlastad bricka.
I dag är det något främmande över våra välkända rum. De är öde som ett slagfält efter strid. De odiskade vinglasen och stelnade matresterna verkar sakna sammanhang med gårdagens feststämning, liksom den kalla askan i spisen saknar samband med kvällens värmande brasa. Sedda i det bleka morgonljuset framkallar rummen en vag olustkänsla; var kvällen så lyckad som jag trodde igår?
Jag tvekar med vattenkokaren halvvägs mot kranen; borde jag diska glasen först? Men nej, nu finns det ingen här som skulle se mig göra det. När det väl är gjort, kommer det ändå inte märkas. I stället står jag sysslolös och betraktar ångan som stiger från det kokande vattnet.
Friden och ensamheten väcker mig till liv. Uppkrupen i soffhörnet med min roman och min tekopp, återvinner jag kontakten med omgivningen. Långsamt får rummen tillbaka sina vanliga konturer. Tystnaden från övervåningen tycks än så länge betryggande. I takt med att de första solstrålarna sprider ljus över rummet, sprider sig värmen från teet i kroppen. Det känns som en evighet sedan jag slutade läsningen efter gårdagens frukost. Mellan mig och berättelsen ligger en dag ägnad åt andra människors önskningar och samtal. Först efter flera sidor kommer sammanhanget tillbaka till mig. Jag sjunker in i en värld av människor vars viljor jag inte behöver rätta mig efter.
Nu hörs tunga steg i trappan. De stannar till på trappavsatsen. Från det smala fönstret är det fri insyn över grannens trädgård. En kort tystnad, sedan fortsätter stegen ner i raskare takt. Köksdörrens gångjärn gnisslar när de går upp. Jag ser ner i boken igen, läser om samma mening flera gånger. Skåpluckor i köket öppnas och stängs, hårdare än nödvändigt. Om han inte går till skafferiet, ser han mig inte i soffhörnet. Kaffet står framme, det minns jag, han behöver inte öppna skafferiet. Jag hör burken öppnas, det svaga rasslet av kaffepulver som silar ner i filtret, vattenkranens brus och knäppet när han sätter på maskinen. Sedan går han över golvet för att ställa tillbaka burken i skafferiet, naturligtvis gör han det.
”Är du vaken? Har du inte diskat än?” Paus. ”Läser du?”
Ingenting förmår jag svara. Min blick är kvar på boksidan men tankarna och texten har redan gått skilda vägar. Jag tänker på friheten det skulle innebära att leva obetraktad och obedömd. Friheten och meningslösheten. Från köket hörs hur glasen ängsligt klirrar mot varandra. Ljudet av vatten bryts bara av de korta pauser då han håller upp vart och ett av glasen och granskar dem mot ljuset.