Jag minns min storhetstid. Å, vilken storhetstid. Hur jag bredde ut mig, hur jag skrapade, krossade, formade. Hela Snöbollsjorden min.
Jag minns hur jag växlade, drog fram och tillbaka som en vitblå här, innan härar fanns. Bröt loss, drog med mig, lämnade efter mig, återsåg. Under stjärnor lika kalla som jag.
Jag minns när Fávdna tog upp jakten på Sarvva, den kosmiska älgen, förföljde honom över hela himlavalvet, långt innan människorna givit dem deras namn.
Jag minns min första kärlek, den ljuva ljungheden, min lila lockelse. Hur vi lekte tafatt, jagade varandra. När jag drog fram, drog hon sig tillbaka. När jag drog mig tillbaka, följde hon envist efter, med makalös styrka. Krypande, men aldrig underdånig. Och där vi möttes…
Jag minns första gången jag såg min fiende, min motsats, min förgörare, min passion. Aldrig hade jag sett mer förföriska färger, hur de dansade och kittlade, fick mig att fräsa. Vi kunde döda varandra om och om igen. Han fick mig att smälta, jag fick honom att drunkna. Fast jag dog själv samtidigt.
Människorna fruktade oss båda, men stod närmare honom. Han var tämjbar, det är inte jag. Förrän nu. För länge sedan jagade jag människorna, de drog sig undan mig, hade inget annat val än att flytta sina utposter i takt med min magnifikvita utbredning. Nu tar de hämnd, på försåtligaste vis.
Det där med tämjbarhet dock en sanning med modifikation, för visst har jag tämjts i det lilla. Jag minns alla fiskar jag hållit fräscha, hur människorna klöv mig i stora block för uppgiften. Jag utförde den gärna.
Jag minns mitt brummande, hur jag vibrerade i kylar och frysar, till den grad att de till slut rensade ut mig, lät mig börja om på nytt. Det gjorde jag, om och om igen, tjänstvilligt.
Jag minns Marmolada. Min vita marmeladklick, så vacker jag var där med dolomiten som skål. Nu står den där tom och torr och tänker kanske som jag på skidåkarna. Hur de for fram över mig och syster snö i full fart, leklystna och glada. Även då stod jag till tjänst, lät dem hållas på min rygg. Innan de lät mig glida ner i kvällens cocktail.
Ja, jag minns alla drinkar, hur jag skakades och rördes, förhöjde och diluterade deras njutningsmedel, fanns där fram till det bittra slutet av mig själv medan de skrattade, dansade, älskade och slogs. Så varför detta hat, detta begär efter min slutgiltiga utplåning?
Jag minns när översvämningarna kom, och torkan. När länder blev lera eller öken, och hur jag i ångest krympte.
Jag minns med vrede hur min fiende fick övertaget, när lågorna kastade sig knastrande från olivträd till olivträd, hela Medelhavet täckt av svart sot.
Jag minns med vemod isbjörnarnas tassar, så varliga trots tyngden. Hur de till slut rev och slet i mig, förtvivlat försökte hålla sig kvar. Ohjälpligt sjönk de ner i vattnet, och efter timmar av strävsam simning, under ytan.
Jag minns människornas högmod, maktfullkomlighet, handlingsförlamning, vanmakt och förtvivlan, i nämnd ordning. Inget av dem imponerade på mig. Jag förhöll mig, så länge jag kunde, kallsinnig.
***
Jag är vatten nu, jag är min egen död och många andras. Människorna lyckades, och får betala priset. För nu dränker jag dem, till svar.