Tre-fem-noll-noll-ett

”Tre-fem-noll-noll-ett.” Andan i halsen, hjärtat slår.

”Hej, det är mamma. Hur har ni det?” Lättnaden.

”Mamma!” Hjärtat slår så hårt. ”Lillan sover, men jag väntar. Var är du mamma? När kommer du?” Ögonen svider.

”Vi har blivit fast här. Det går inga båtar tillbaka till Malmö, vi missade den sista, och nu vet vi inte när nästa går, så vi kanske måste stanna ett tag.”

”Smöret är slut och vi har inget bröd kvar heller.”

”Du vet pappas spargris, den stora rosa plastgrisen med enkronor?”

”Ja, den jättetunga som han har gömt.”

”På högsta hyllan i hallskåpet. Kan du springa och titta nu? Skynda dig.”

”Vänta mamma, lägg inte på. Jag tar en stol.”

”Jag hittade den! Jättetung. Vi får inte röra den för det är pappas enkronor. Jättemånga!”

”Hämta en kniv i köket, försök lirka ut några slantar.”

”Nu? Vi får inte. Det är pappas, han blir jättearg.”

”Jag vet, men försök skaka ut några enkronor nu!”

”Det var lätt mamma! Jag fick ut fem kronor.”

”Köp bröd och smör och en liter mjölk imorgon.”

”Mamma när kommer du?”

”Jag vet inte, kanske imorgon. Såg ni fyrverkerierna?”

”Jag såg lite, Lillan somnade. Var är du, när kommer du?

”Jamen kanske imorgon sa jag ju. Jag måste gå nu, det är dyrt att ringa från utlandet.”

”Mamma…”

”Ta hand om Lillan. Hejdå.”

”Mamma, jag är rädd…Mamma?”

Det är kallt och mörkt i hallen. Jag lägger på luren och går tillbaka till sovrummet, kryper ner bredvid Lillan och drar upp täcket över huvudet. Hon är varm och mjuk, precis som vanligt.

Det är morgon, vi leker med dockskåpet. Det är tyst, ingen jobbar i skyltfabriken idag, det är bara vi här, Lillan och jag. Tre trappor upp i gårdshuset, i lägenheten ovanför verkstaden med höga fönster där pappa gör nya fina skyltar hela dagarna, utom när han åker runt och skruvar upp skyltarna. Han har gjort varenda skylt till det nya sjukhuset i Lund; hiss, röntgen, väntrum, alla sitter på rätt plats. Sjukhuset skulle inte fungera utan pappa, folk skulle gå vilse. Men idag är det alldeles tyst i hela huset, för det är Nyårsdagen. Skåpbilen står parkerad framför dörrarna till verkstaden på gården, och därifrån hörs inga borrar, slipmaskiner eller röster. Ingen skvalande schlagermusik i bakgrunden. Kontoren i huset mot gatan står tomma och tysta.

Jag har min lånebok från bibblan; Fem på nya äventyr. Lillan leker med dockorna. Vi dricker saft och äter kex. Vi hittar knäckebröd. På kvällen tittar vi på TV.

Nästa dag går vi ut, försiktigt, nerför alla trapporna, fort förbi den mörka källartrappan, tvärsöver den ödsliga gården och ut genom den tunga porten, ut på gatan. Det finns folk därute! Vi går till Södertull. Det är så härligt många människor ute, vi går och går i vimlet. In på ett café, köper läsk och bullar för enkronorna, sitter vid ett bord och jag tar upp min stickning, precis som en vuxen tant. Servitrisen kommer fram till oss och frågar; ”Var är era föräldrar?” ”De är hemma, vi är ute och går själva. Hejdå, nu ska vi gå hem.”

”Tre-fem-noll-noll-ett!”

”Hej, hur har ni det? Har ni köpt bröd?”

”Mamma! Ja, vi köpte bröd och smör och mjölk. Pengarna tog slut.”

”Du får ta fler ur spargrisen. Ta så mycket ni vill.”

”Pappa blir jättearg! Det är hans sparpengar.”

”Det gör inget. Köp vad ni vill.”

Spargrisen är stor som en griskulting, men den rosa plasten är tunn och massor med enkronor ramlar ut när jag skakar. Jag stoppar fickorna fulla. Vi går tillbaka till leksaksaffären, det luktar så gott där av Barbie och Skipper och Ken, men vi köper bara dockskåpsmöbler. Varje dag köper vi möbler tills dockskåpet är helt färdigt, precis som ett riktigt hem. Det finns hur många enkronor som helst, de tar aldrig slut, fast vi köper både mat och dockmöbler. Majskolvar och chokladpudding med vispgrädde till middag, det bästa jag vet, men ändå känns det lite tomt fast magen är full. Jag längtar till skolan där vi får lagad mat varje dag. En gång var jag hemma hos en klasskamrat efter skolan och hennes mormor lagade korv och potatismos och magen kurrade. Vår mormor bor i Finland. Vi köper korv och pulvermos och franskbröd och ost och smör, mjölk och O’boy.

Dockorna trivs så bra tillsammans i sitt nya, fina hem. De äter också god mat och på kvällarna ser de på TV, precis som Lillan och jag. Pappan går till jobbet, men mamman är alltid hemma. Hon tar hand om barnen och ger dem mat flera gånger varje dag. Hon lagar köttbullar och potatismos och ropar att maten är klar och alla äter tillsammans och pratar om allt möjligt som de gjort och skrattar och har så roligt, precis som på TV. Och pappan frågar så snällt hur var det i skolan idag. De dricker mjölk, och läsk ibland, men aldrig öl eller sprit. Ingen skriker eller slår någon annan så det blöder och blir märken. Dockorna kastar inte heller saker eller slår sönder något. De pratar så mjukt med varandra. ”Vill du ha lite mer sås och potatis?”, frågar mamman. ”Tack, snälla mamma, kan jag inte få saft och bulle nu?”  Mamman skrattar snällt och säger: ”Jo såklart får du det, lilla gumman”, och klappar dockflickan mjukt på kinden. Och på kvällen läser hon sagor och stoppar om barnen. På morgonen kramar hon dockflickan så fort hon vaknar och gör varm choklad med vispgrädde och ostsmörgåsar, och dockflickan hinner nästan aldrig bli hungrig innan det är dags att gå till matsalen i skolan.

”Tre-fem-noll-noll-ett. Mamma? När kommer du? Var är du?”

”Men du vet ju att vi är i Köpenhamn. Det går inga båtar idag heller men vi kommer snart.”

”Mamma jag är rädd…Mamma…”