Skrällande hosta ekar genom korridoren. Sliter tystnaden i vassa stycken. En stackare vacklar med näsduken för munnen. Blodet. Klarrött mot det vita. Hjälpsamma klackar närmar sig. Klapprar mot stengolvet.
Rut slinker in på rummet hon delar med andra. Hjärtat hamrar. Kryper upp i fönstersmygen. Händerna för öronen och ögonen fästa på milsvida skogar, skiftande i olika nyanser av grått. Det annalkande mörkret har drivit de flesta inomhus. En ensam figur tar sig med hasande steg över gården. Ofattbart långsamt.
Andhämtning och hjärta lugnar sig. Händerna runt uppdragna knän nu. Blicken fortsatt ut över det oändliga. En tår utför kinden. Ensam bland hundratals andra. Doft av död och sjukdom omsluter henne.
En svag röst från sängen närmast dörren.
‒ Hur är det med dig, jänta?
Blicken mot kvinnan som knappt syns under täcket. Ett genomskinligt ansikte mot kudden. Håret utslaget som en gloria runt blekheten. En färglös blomma i de vitlutade sängkläderna.
‒ Jag ska väl inte klaga, jag som är på benen. Skulle varit hemma nu och hjälpt till med potatisplockning och att tröska.
Rösten korthuggen. Säger det lika mycket till sig själv som till kvinnan vid dörren. Måste tvinga sig att tänka på annat. Tvinga bort bilden som etsat sig fast i hennes huvud. Blomkvinnans röst vill väl. Tröstar. Oändligt svag.
‒ De klarar sig utan dig, det är jag säker på. Snart får du åka hem. Sätta dig på tåget och aldrig komma tillbaka.
Rut ger henne en tacksam blick. Nickar tigande till svar. Gråten skulle komma om hon talade. Vet att kvinnan aldrig ska komma härifrån. Precis som Gerda.
Gerda kom till Hällnäs sanatorium en vecka efter Rut. Samma diagnos. Lungtuberkolos. Smittsam. Ofta dödlig. Doktorn hade skrivit remiss direkt efter han lyssnat på Ruts lungor. Resan påbörjades innan veckan var slut. Mor muttrade.
Gerda fick sängen intill hennes. Sköterskan hade förklarat.
‒ Ni båda är för unga för att ligga på vuxensal men nu får ni sällskap av varandra.
Sällskapet varade i fem månader. Blev till innerlig vänskap. Medan Rut blev bättre hade Gerda blivit allt sämre.
I början gick de långsamma promenader på stigarna runt sanatoriet. Då när Gerda fortfarande orkade. Den friska luften var ett av botemedlen, sa sanatoriedoktorn. De vilade på utplacerade bänkar och talade. Ofta om livet där hemma, familjen och om tillvaron på Hällnäs. Sällan om utsikten. Aldrig om döden.
Söndagarnas filmföreställningar på översta våningen hade tillfälligt förflyttat dem till en annan värld. Ibland skrattade de tills magen värkte och hostattackerna tvingade dem dubbelvikta ur salen. Andra gånger torkade de tårar när filmen krupit för nära. Barnen från Frostmofjället påminde Rut om hemmet i Vilhelmina. Vindpinat hus med utsikt över den bråddjupa Vojmsjön. Sjön där vattnet alltid var för kallt för att lära sig simma. Aldrig för kallt att skölja nyskurade trasmattor i. Grunnade på varför mor sa att det var syndigt att titta på film. Trots flitigt läsande i Bibeln hittade hon inte svaret.
De hade alltid varit sist från matsalen, långt efter att maten var bortplockad. Beundrade väggmålningen. Den ivriga hästen med mannen och plogen bakefter. Intill flottning i en vilt skummande fors. Varje dag upptäckte någon av dem en ny detalj. För Rut som var van att arbeta hårt var känslan nästan euforisk, att sitta och samtala. Det hade aldrig hänt tidigare i hennes fjortonåriga liv.
Sommaren hon fyllde åtta hade mor lånat ut henne som barnpiga i grannbyn. När hon kom vandrande tillbaka, just innan skolan skulle börja, kunde hon vika tygblöjor att fästa på spädbarnet. Hon kunde elda i spisen, värma vatten och hålla tvååringen ifrån att bränna sig. Mor hade bannat henne för att hon haft på sig de blåa tygskorna.
‒ På sommaren kan du gå barfota, inte nöta upp skorna dina!
Varken sanatoriets näringsrika mat eller den friska luften hjälpte. Gerda blev hela tiden sämre. Doktorn hade opererat flera gånger. Tagit bort hennes ena lunga och flera revben. Utan resultat. Rut ville ta med sin vän ut men stentrapporna var alltför många och branta. Sköterskan avrådde.
‒ Ni kan falla och slå er fördärvade. Jag hjälper er ut på balkongen.
Rut satt vid Gerdas säng när hon somnade för alltid. Sorgen sprängde i hennes bröst men inga tårar kom. Sköterskan lät henne sitta med Gerdas hand i sin. Kall som vattnet i Vojmsjön innan Rut släppte taget.
Ett vitt stärkt lakan över båren som rullades iväg. En svag kontur av vännen där under. Vaktmästaren drog båren genom gruset upp till kapellet. Ett svagt knastrande ljud nådde in genom fönstret. Hans son styrde på i den sista lilla uppförsbacken. Ljuset tändes i ett av kapellets fönster och de kom strax tillbaka utan bår.
Rut hade smugit ut, plockat en förbjuden blomma ur rabatten för att lämna till sin vän. Trodde inte att Gud skulle tycka att det var en synd om hon tog en enda.
Hon gick i gräskanten. Ville inte att knastrande grus skulle avslöja henne. Tittade in genom fönstret. Sträckte sig på tå. Synen hon aldrig skulle glömma. Lakanet väck. Läkaren som drog med sin lilla kniv snett över Gerdas bleka bröstkorg. Klarrött mot det vita.
Rut kräktes på blomman hon tappat. Barfota fötter rusade över gruset. Kräktes igen. Den tunga porten sinkade henne. Kvickt uppför alla trappsteg och täcket över huvudet. Fruktlöst försök att gömma sig för minnesbilden.
När någon frågade om Hällnäs efteråt blev Ruts svar alltid kort.
‒ Mitt livs enda semester.
Ett hårt skal gömde minnet av Gerda. Klarrött mot det vita.