Olga är min partner. Nu ska jag berätta om när vi gav oss iväg på världens största äventyr, eller ska vi kalla det dårskap. Jag är nog lite galen, men också envis som en åsna. Olga och jag hade samtalat om strapatserna som vi skulle utsättas för. Hon var helt med på det. När hon ställde sig på bakbenen och slog ihop framtassarna, då visste jag att det var ok.
Vi bodde i St. Petersburg och jag är en ung man född i Sibirien för 35 år sedan. Livet har grusats många gånger. Utan att gå in på det för mycket, så ligger olycklig kärlek och personlig sorg bakom beslutet.
Calina var flickan i grannhuset. Jag smygtittade ofta på henne. Alltid spring i benen och hennes kjol fladdrade alltid för vinden. Hennes korpsvarta hår guppade upp och ner i en fläta på ryggen och de blåsvarta ögonen ville jag drunkna i.
”Egor, vill du sällskapa med mig?” Efter den dagen blev vi två ett. Lyckan varade i 5 år. Sorgen blev stor, när hon en dag berättade att hon skulle flytta med sin familj till Kina.
I samma veva flyttade min handlingskraftiga syster Mischa till Sverige. Det var tungt.
När jag var som längst ner i svårmodet, bestämde jag mig för att köpa en hund. Det blev Olga, en charmig Kromeforländer med glada ögon och ständigt på alerten. Hennes syster hade just blivit såld till en kvinna som flyttat till Sverige. Det var uppenbart att Olga saknade sin syster. Hennes beige-vita päls påminner om min ostyriga hårkalufs. Vi trivs väldigt bra tillsammans. Hon har snabb uppfattningsförmåga och jag har lärt henne en hel del tricks.
Det var nu jag bestämde att vi skulle simma till Sverige och Herrljunga för att hälsa på min syster. Vi kanske inte kunde simma hela vägen, men vi skulle i alla fall försöka.
Första etappen måste bli från St. Petersburg till Helsingfors i Finland. Med tanke på min ekonomi kunde det inte bli tal om några extravaganser. Efter lite fjäskande med skepparen på fiskebåten nere i hamnen så kunde vi ta oss en bit på vägen. Olgas charm gjorde en hel del. Vi kom ända till Vyborg. Väl där kokade den matglade skepparen på båten lite soppa som han bjöd på och vi fick krypa ner i en liten koj och sova över till nästa dag.
Det blev ingen simning nästa dag heller. Liftandes tog vi oss till Kotka. Vi satte oss utanför ett café och lade kepsen upp och ner. Olga utförde några av sina konster och vips hade vi till kvällsmaten.
Nästa stopp måste bli Helsingfors. Vi hade en bra bit kvar. Tummen fick hjälpa oss. Bil efter bil körde förbi. Nu fick Olga träda in och visa vad hon gick för. Efter en stunds haltande på tre ben fick vi äntligen lift med en lastbil som skulle till Sverige. Chauffören var en glad prick med ett leende som gick ända upp till öronen. Han berättade att han hade bilen full av ryska dockor som hade inköpts av en svensk grossist.
Från Helsingfors gick det färjor till Sverige. Med lite tur och envishet lyckades jag få ett jobb på Sinderella i köket. Skala potatis är ju inte så svårt. Hur vi kunde lura med Olga är en gåta. Men hennes olika konststycken och färdigheter gjorde det möjligt.
Med Olga nerstoppad i en säck på väg till hytten och mycket potatisskalande och lite sömn, så var vi framme i Stockholm.
Vi utforskade Stockholm, denna vackra stad och tog oss till kajen där alla segelbåtar låg.
Åter igen med lite flyt så fick jag syn på en båt med dansk flagg. ”Skulle den möjligen segla hem till Danmark?” Jodå. Hela vägen på Göta Kanal med dess 58 slussar skulle de segla. Med löfte om att hjälpa till med slussning och laga mat så kunde Olga och jag följa med. Den danska familjen bestod av pappa, mamma och två barn, flickor på 9 och 11 år. Fickorna blev genast förtjusta i Olga, som naturligtvis visade upp sina bästa sidor.
Efter några dagar började vädret torna upp sig. Vindarna var inte nådiga. Hela båten blev sjösjuk. Olga och jag kräktes ikapp. Helt urlakade stannade vi i Motala efter flera dagars stormande.
Innan vi gav oss iväg på vår odyssé, hade jag noggrant kollat på en karta. Om vi kom till Sveriges största sjö Vänern, så skulle vi ta oss till Herrljunga via ån Nossan som utmynnade vid viken Dettern och fortsatte mot Herrljunga.
Vid vårt slutmål tackade vi för oss och vinkade av den danska familjen.
Nu skulle vi simma!! Nossan here we come! Det var inte det lättaste. Ibland simmade vi åt fel hål. Strömmarna var luriga. Packningen på huvudet och Olga kämpandes bredvid. Olgas andning blev plötsligt tyngre och hon började sjunka. Hög tid att ta sig till strandkanten. Utmattade låg vi båda två och pustade. Jag fick syn på ett litet hus längre ner på stranden, som trots värmen utomhus, bolmade det rök från ett uttag på taket. Tyst smög jag in. Där satt tre killar med varsin öl i handen. Jag hade hamnat i en bastu. Olga fick ligga utanför och vänta. Värmen som slog mot en, kändes som len bomull på kroppen. Killarna tittade förundrat på mig, men sa inget. När jag var rejält uppvärmd nickade jag till tack och gick ut. Solen höll precis på att gå ner i väster.
Sista biten liftade vi med en motorcykel. Med sidovagn som tur var. Det stod Hell Angels på hans skinnpaj. Men vad gjorde det, han skulle också till Herrljunga.
Väl framme på rätt adress, öppnades dörren och där stod inte min syster Mischa! Men bakom den främmande kvinnan smög en hund fram som liknade Olga. Allt var ett totalt missförstånd! Det var inte min syster som bodde på denna adress, utan Olgas syster som hette: MIN SYSTER!!