Det vilar en knappt förnimbar doft av klor i salen. Rester av solljus slickar rummets kala väggar i breda, brandgula svep. Bordsfläkten tickar där den roterar, fram och åter invid hennes huvudgärd. Den har visst fått hicka av sitt arbete. Värmen i rummet är avtagande, ändå klibbar lakanen mot benen.
I korridoren utanför kommer avlägsen och dämpad swingmusik seglande, som om någon sjuksköterska olovandes rattat in sitt favoritprogram på radion men inte vill att det ska höras ut.
Han sitter invid hennes säng, bredbent. Händerna vilar på låren – de långa händerna. De avtecknar sig vita mot mörka byxor. Som om vore han herreman.
— Flicka lilla, säger han, fastän hon är vuxen sedan länge. Flicka lilla, hur hamnade du här?
Rösten lägger sig precis intill henne. Den är djupare än vad hon minns den, och med luddiga kanter av sorg. Hon skulle vilja vända sig mot honom, men lyckas inte. Hela kroppen ömmar. Hon söker hans blick, men kan inte fånga den.
— Det var besten. Den slog mig.
Han lutar sig fram. Handen på hennes arm är tröstande, sträv och fast, naglarna bitna. Fläkten susar och tickar intill hennes öra.
— Jag vet hur det är.
Hon vill fråga honom hur han kan veta det, men hon räcker inte till just nu. Hon är förstummad att han är här, hos henne. Det var så länge sedan.
Melodin ute i korridoren tonar bort. En manlig röst tar över, pratar om kriget, men bryts av mitt i en mening.
Han släpper taget om hennes arm, men lutar sig fortfarande mot henne, som ville han något alldeles särskilt.
— Du måste vara rädd om dig. Man har bara ett liv.
Gestalten framför henne blir suddig. Hon stryker med handen över tinningen.
— Det är så svårt alltsammans.
— Vem har sagt att det ska vara lätt?
Han har alltid haft svar på tal. En rapp tunga som stått honom dyrt. Hon vill fråga hur det är med honom, men det vore så klart löjligt. I stället säger hon:
— Den kom emot mig. Jag kunde inte hindra det.
Han sjunker tillbaka mot stolsryggen. Händerna ligger nu åter på låren. På väggen mitt emot löser skymningen upp färgerna och tonar ut i grått.
— Det var inte ditt fel. Gråt inte, lilla vän.
Men det gör hon. Det är omöjligt att hejda sig och snyftningarna ekar i salen, hon hör det själv, de studsar mot solens föränderliga konstverk på andra sidan rummet.
Hon sträcker ut handen mot honom.
— Du stannar väl hos mig?
Ute i korridoren gnäller en dörr. Klackar träffar linoleummattan i snabb takt: tam-tam-tam-tam. När sjuksköterskan kommer in i rummet, nynnar hon muntert på radiomelodin. Hättan är krispigt vit, en skarp kontrast mot det svarta, blanka håret. Hon ser sig förbryllat omkring, och hejdar sin lilla sång.
— Ursäkta, señora. Jag kom bara för att upplysa om att det snart är dags för rond.
Hon kastar en blick mot stolen innan hon vänder sig om för att gå ut. Men så hejdar hon sig:
— Jag trodde ni hade besök. Men jag måste ha hört fel. Förlåt att jag störde i onödan. Har ni allt ni behöver?
Hon avger ett förbindligt leende, ett stråk av spänd artighet i det mörka ansiktet, och slår en blick på uniformsuret. Sedan försvinner hon, lika målmedvetet och hastigt tillbaka över mattan.
Strax återupptar radion sitt skrällande, långt där borta i korridoren.