Det är mörkt i ladan nu. Skymningen lyser svagt genom ett svärtat fönster och utanför ligger molnen tunga på himlen.
Flickan ligger på golvet. På grova träplankor täckta av svett och smutsiga tyger. Hon är smal och utmärglad men stor om magen. Hon har gett så mycket till det ofödda barnet och snart finns inget kvar. Moder ser det. Hon ser hur flickan andas hackigt och hur kvidanden bryter genom varje andetag.
Det står människor kring flickan. Skepnader i dunklet. Människor som känner henne och som är hennes familj.
De står där i ladan där det tidigare bara fanns djur. Boskap. Dragdjur. Hästar. Föl som höll sig vid sina mödrar som blyga små barn. Modern var ung då. Livet var hoppfullt och jorden fortfarande givande.
Det är kallt. Människornas andetag möter varandra i luften och pärlar molekylerna till en osynlig närvaro. Ännu en varelse i det trånga utrymmet.
För alla vill ju se. Alla vill bära vittnesmål till det gudomliga som är den uppsvällda flickan på golvet. Hon som stönar. Hon som häver sig upp på alla fyra och flåsar som ett djur. Hon är där djuren en gång var och inget annat kan vara mer sant nu, tänker modern, oavsett våra filosofier och pretentioner.
Alla är tysta. Modern böjer sig framåt över flickan och lägger en hand på hennes ländrygg och trycker. Flickan svarar med ett dovt läte och för modern låter det utomkroppsligt, som sprunget ur mänsklighetens ansamlade smärta. Systern står på knä och håller flickans huvud i sin famn. Hon viskar till henne. Sjunger för henne. Men ännu kommer ingenting.
Flickan jämrar sig. Tiden går. Modern och systern tittar på varandra.
Det kommer inte, säger modern.
Lite till, säger systern.
Men inget kommer. Modern och systern gör en osagd överenskommelse om att fortsätta ändå. För de vet att hoppet ibland måste få vansinnets chans.
Människorna runt flickan börjar tala med sina andetag och kroppar. De beskådar varandra, mäter av varandras blickar och kroppspråk. Modern och systern faller in i den trygga rytmen av obeslutsamhet. De säger till flickan att allt kommer bli bra. Den stigande oron håller de för sig själva.
Flickan skriker.
Stackars barn, säger någon.
Låt det ha sin gång, säger en annan.
Tystnaden försvinner. Röster höjs och höjs ytterligare för att höras.
Lugna er, säger modern.
Hon ställer sig upp och släpper för en stund flickan och låter henne stå där ensam på golvet. Flickan fortsätter andas på händer och knä.
Modern ser på människorna. De står som fån och tittar på. De kan ingenting, tänker hon. De förstår inte att här i ladan har liv offrats för liv. Men hon vet det.
Modern lyfter sin arm och pekar förbi dem.
Ut!
Hon kastar med sin hand och allt blir stilla en stund. Tyst förutom ljuden som kommer från flickan på golvet. Sedan rör sig alla samtidigt.
Ladan blir deras, moderns och systerns.
Deras blickar möts över flickan.
Vad nu? frågar systern.
Moderns armar vilar vid hennes sida. Hon tittar ner på flickan. Sedan tittar hon upp igen och ut genom fönstret. Hon ser ut över ängen som är sprucken och grå i det svaga ljuset. En vind sveper med sig torra och krumma löv och då ser hon pojken. Han står vid stängslet och ser ut över åkrarna som sträcker sig i kilometerlånga dyningar. Han ser på människorna som går över dem med tygpåsar och väskor och sänkta huvuden.
Och han kommer stå där vad som än händer, tänker modern. Vad som än händer med flickans liv och med barnets liv så kommer han stå kvar där med blicken mot den skymda horisonten.
Modern tänker på det och sätter sig ner på huk och vilar sin hand återigen mot flickans ländrygg. Hon tar sin andra hand och greppar en av hennes svettiga händer.
Kom, säger hon. Upp.
Hon får henne på fötter. Flickan är så varm att svetten ångar från hennes kropp. Blicken är långt borta. Kraften på väg att försvinna helt. Men hon andas. Hon står upp.
Systern ser på modern. Hennes grepp är så fast kring flickan att hennes fingrar vitnar.
Lite till, säger modern.
Lite till.
De andas tillsammans. Modern och systern och flickan. De står där som en kropp med ett enda syfte vilket är människans eviga ritual och flickan skriker och modern håller kvar och systern talar i ett vaggande mantra och efter en stund skälver det i flickan.
Nu kommer det, säger systern och försvinner ner.
Modern håller hårt i flickan och hon skriker en sista gång. Hon skriker högt. Ohämmat. Hennes röst rusar i modern som en springflod och när systern kommer upp igen med barnet i sin famn ser modern inget annat än det nya livet. Allt annat i ladan blir till en diffus periferi.
Barnet är tyst. Stilla. Systern lägger det i sin mammas famn. Modern och systern ser på varandra och tillsammans hjälper de flickan ner på golvet. De bäddar ner henne i tygerna. Flickan andas tungt och långsamt.
Modern smeker henne och sedan barnet och sedan ställer hon sig upp och lägger en hand på systern.
Stanna vid henne, säger hon och går ut ur ladan.
Hon lämnar dörren på glänt. En strimma ljus lägger sig över flickan och barnet. Hon kommer ut på ängen. Kvällens kyla sköljer över hennes hud och hon går fram till pojken och ser ut över åkrarna och den vidsträckta bristen. Små plantor sticker upp ur marken som öar i ett enormt jordhav. Mer ingenting än någonting, tänker modern och vänder sig mot pojken. I hans hand sitter en mörklila rova med en livlös stjälk.
Får jag se, frågar modern.
Pojken säger ingenting. Han lyfter upp sin hand och klämmer sönder rovan som blir till ruttna mjöliga smulor. De faller som aska till marken.
Från ladan hör modern hur barnet börjar skrika.