– Vad gör de? Är de galna? tänker hon.
Mia har precis avslutat kvällsskiftet på vårdhemmet och parkerar sin mörkblå Fiat utanför entrén vid hyreshuset i centrum av köpingen. Hon kliver ur förarsätet och öppnar sedan dörren till baksätet, söker i halvdunklet efter handväskan och extratröjan. Klockan är snart elva på kvällen, det är aprilkallt men tänk, ändå inte kolsvart än. Mia önskar att hon kunde känna glädje över att det bara är två månader till midsommar.
Hon hör ljud från den stora parkeringen framför ICA en bit bort. Exakt fem månader och tre veckor är det sedan hon separerade från Viktor. Fortfarande känner hon sig som en främling då hon öppnar porten vid entrén. På helgerna, som ikväll, dunkar basslingorna från raggarbilarnas stereoanläggningar. De kör varv på varv, i improviserade karavaner genom samhället, bort till rondellen och tillbaka igen och de sänkta fordonens underreden slår i asfalten vid varje farthinder på raksträckan där Mia bor.
Till villakvarteret, några kilometer bort, där hon och Viktor haft sitt drömhus, nådde aldrig oljuden, men här, usch. Ja, vande hon sig inte fick hon väl flytta – igen. Hon suckar och känner tröttheten efter det långa passet i kroppen och en – bortom den – djupare trötthet, nästan utmattning av det senaste årets privata slitningar. Och att nu inte ens få sova. Ilsket vänder hon blicken mot parkeringen där hon anar tre sänkta amerikanska bilar av oklar modell. De har kört upp bredvid varandra. Några killar hojtar från den ena bilen, skrattar rått. Hon mer anar än ser att bakom den ena bilen rör sig några figurer. Drar de på något? En kropp? Mia och anstränger blicken och känner hur hjärtat slår snabbare. Hon ser att de placerar byltet bakom en av bilarna, och nu hör hon tilltagande och upphetsade rop:
– Gasa han, gasa han!
Två av killarna, som nyss släpat på den till synes livlösa kroppen, hoppar in i bilens framsäten. Bilen har stått på tomgång och nu gasar och gasar föraren medan ropen från de andra två bilarna tilltar:
– Jävla fyllo, gasa han, gasa han, skriker de i kör.
De är inte kloka! Med darrande händer får hon upp mobilen. Fingrarna skakar då hon knappar in numret. Tre signaler går fram sedan hör hon en lugn kvinnoröst: ”112 – vad har hänt?”
– Fort, fort, ambulans och polis till ICA:s parkering i Hultfors. Några killar håller på att gasa ihjäl en annan kille. De har lagt honom under avgasröret på en av bilarna. Jag ser inte helt vad de gör, men kom, kom, skynda er, kom. Hon ger med skälvande röst kvinnan sitt nummer och namn. Hon får uppmaningen att stå kvar.
Mia känner pulsen bulta i halsen, munnen är torr. Hon fortsätter att stirra så att ögonen tåras, hör dånet från avgasröret och det djuriska mantrat eka mellan huskropparna. Hon kramar mobilen mot tröjan och trycker väskan mot kroppen. Fan, jag borde våga gå fram till parkeringen. Hon tar några steg framåt, så skriker hon:
– Sluta, sluta – han kan dö! Fattar ni inte det!
Precis då hör hon sirenerna och ser de blinkande ljusen i öst.