Smältvattnet virvlade fram, tillfälligt hejdad av isklumpar, grus, parallella bäckar ringlade, möttes, skildes, fortsatte sin ystra dystra färd. Den mellansvenska vintern. Karin gick fram mot fönstret, tittade ut över snörök från taken, ettrig blåst i folks jackor när de gick nerför gatan.
En låt i det lugna radioprogram Karin uppskattade på morgonen, rösten spröd, den kändes i henne. Hon tog upp en penna och drog fram blocket. En gestalt tog form. Andreas.
Ansiktet på papperet var inte vem som helst. Det var jag.
Bra jobbat, gänget! Jympaledarens rödflammiga ansikte glittrade runt i salen. Karins sextioåriga leder protesterade. Synthslingor ekade ut i lokalen, åh – dessa musikminnen! Med ens i dåtid sittande i trappan utanför Andreas trettitalshus, sommarfyllda blomrabatter. Stereon på, synthlåten flödade ut. Hennes orangelockiga cockerspaniel satt bredvid, värmen från hundkroppen, mjuka lockarna i öronen. Hennes egna fingrar runt långa mörkbruna cigaretter, estetiska rökslingor. På trappan satt också Andreas.
Små blålilatonade violer växte här och där, mina favoriter, små ansikten vända mot sommarsolen, precis som mitt.
Karin försjönk i funderingarna kring hur det såg ut på verandan hos Andreas. Vissa detaljer kvar i minnet. Ett tidens zoomobjektiv.
Karin var den lillasyster jag aldrig haft.
En förkyld feberdröm tog över Karin där hon låg kvar i sängen med rosslande hals. Var det så här han hade legat på sjukhuset? Hon visste inte. Det var en bitter smak i munnen. Hon hade inte varit där.
En blixt slog ner i hennes medvetande. Hon hade i något skede valt bort deras vänskap. Nästa blixt. Precis som han. Detta gjorde så ont. Hon vred sig och tomma tårar letade sig fram.
Ja, jag monterades ner på ett halvår. Och jag ville inte att någon skulle veta. Inte Karin, inte någon. Jag ville inte krackelera bilden med min fula sjukdom.
Karin släckte ner datorerna. Stängningsdags. Hennes jobb på biblioteket var varierat, så många olika människoöden. Hon trivdes.
Det knackade på dörren. Karin gick till dörren. En man i rullstol satt utanför, stressad. Hon öppnade.
Hej! Jag kunde inte få dörröppnaren att samarbeta, ursäkta! Hinner jag in och hämta en reservation bara?
Något i hans blick kändes bekant. Hon öppnade upp dörren ordentligt.
Förlåt, känner vi varann?
Hm, mannen granskade henne nyfiket, jag vet inte, tror inte det?
Du är lik någon som ibland umgicks med en jag kände för länge sedan. Jörgen?
Haha, nej det var inte jag. Mannen tittade sig runt i bokhyllan närmast dörren.
Åh, jag förstår, ber om ursäkt, jag chansade, här borta är reservationerna. Vi stänger om fem minuter, så du vet. Hon försökte le vänligt.
Karin, Jörgen och jag i en gemensam dans på synthklubben. Minns. Tydligt. Varför medger inte Jörgen? Nu blev jag också undrande?
Källardörren var tung. Karin baxade ut sin cykel. Första vårkänningen. Hon rullade ner mot kanalen. En skugga framför cykeln, hon fick tvärbromsa. En grå katt stannade till någon sekund, tittade på henne med forskande blick. Den såg ut precis som Eddy. Så många gånger hon försökt locka fram den katten. Men hon och cockern blev aldrig kompisar med honom.
Hon kände genast igen mannen i rullstol på trottoaren, han skrämde fart på katten igen. Mannens förvånade blick stirrade på katten men vändes sedan mot Karin.
Hej! Biblioteket var det va?
Han fortsatte glatt när Karin nickade.
Jag har faktiskt haft dåligt samvete och tänkt komma in till bibblan. Så bra att vi träffade på varann ändå. Jag heter faktiskt Jörgen.
Ett uppriktigt leende utbyttes.
Ha, ha, ja, jag fattar. Jag kände att jag var framfusig. Jag var så inne i minnen att jag ville väl att du skulle varit den Jörgen som var med då ibland.
Ja, grejen är den. Jag ÄR den Jörgen. Du hängde hos Andreas, han var min skolkamrat och jag följde med er ibland på synthklubben.
Ja, precis! Men va kul! Karin sken upp. Fast vi tappade kontakten sedan.
Ja, men sedan blev det annat i livet som kom emellan. Så det var faktiskt först när han blev sjuk som jag tänkte på honom igen. Han höll det hemligt, att han var sjuk. Det var faktiskt min moster som skvallrade, hon jobbade på sjukhuset då.
Men oj, vad var det för sjukdom?
Först var det covid som gjorde att han hamnade där. Men de gjorde undersökningar och hittade då en aggressiv cancer.
Fy fan! Karin kände hur det vände sig i magen på henne. Var han helt själv där?
Nej min moster sa att hans kusin brukade titta till honom då och då. Jag kan tänka idag att jag borde bara åkt in helt enkelt. Men det är lätt att vara efterklok.
Bägge suckade och tittade ner i marken igen.
Jag var glad att ni inte var där, fåfängt nog. Ni minns mig ju nu som det livsglada energiknippe jag var. Det var viktigt för mig då. Nu vet jag inte längre.
Vi kan väl ta en fika någon dag, Jörgens och Karins blickar möttes igen efter den tysta minuten. Nästa vecka? Jag tror att jag har ett foto av dig, du sitter i Andreas kökssoffa.
Men va kul! Ja det vill jag gärna se. Kommer förbi vid stängning i veckan om det passar?
Så kul att de mötts, hon och Jörgen. De kan få sakna Andreas i gemenskap. Det känns som en gåva.
Ja det är en gåva från mig. Jag vill att ni ska finna gemenskap. Jag vill kompensera för att jag inte släppte in. Jag vet idag inte varför. Där jag är nu är det befängt att tänka så.