Antikvariat Hemsökelse

Gunnar Johansson visste inte om att han var död.
Därför öppnade han fortfarande sitt antikvariat varje lördag klockan 10, precis som han gjort sedan verksamheten startade. Hyran för lokalen betalade han kontant till mannen i kostym som gjorde besök varje månad den 25:e. Sitt lager hade han inte uppdaterat sedan han kom över Elof den Rödes skatter sommaren 1905. Gunnar var stolt över att vara den enda antikvarien i Europa som någonsin haft äran att sälja den lömske piratens skatter.
Eller om det kanske var arvegods ur ett dödsbo från en av Sveriges äldsta vampyrsläkter.
Det var inte så noga. Han blev förstås sällan trodd ändå.
De flesta förmodade att det var billiga kopior. Det var bara de kunder med ett särskilt öga för detaljer som kunde se skillnad på falskheterna som cirkulerade och den äkta varan.
För Gunnar spelade det ingen större roll. Han trivdes med sitt liv, och klarade sig bra utan gemene folk. Han höll öppet om lördagarna mellan 10 och 14, och spenderade resten av tiden med sin katt i lägenheten på vinden ovanför butiken eller på caféet i lokalen bredvid. Han beställde alltid in en kopp kaffe och en croissant, precis som han gjort varje morgon sedan han flyttade in i sin vindsvåning.
Eller, beställde och beställde – någon ställde alltid fram en rykande varm kopp åt honom tillsammans med bakverket, och när Gunnar gick därifrån fanns det bara några smulor kvar på tallriken och en ring i botten på muggen. Han satte den alltid ovanpå tidningen han hunnit läsa igenom medan han åt.
Den övriga maten fick han levererad hem ett par gånger i veckan av en trevlig ung man som hette Rolf, som kanske egentligen inte var särskilt ung längre när Gunnar tänkte efter. På sistone hade Rolf sett ganska gråhårig ut, men Gunnar kunde inte minnas när han blivit det. Han hade ju nyss haft hår lika svart som korparna som brukade sitta på fönsterbrädet i köket och tigga mat när Gunnar lagade middag.
Jaja. Det var kanske inte så noga det heller. Mat fick han så att det räckte och blev över, och det var gott nog.
Ibland kunde han dock tycka att kunderna ryckte till så förfärligt när han kom fram för att fråga om de behövde hjälp. Han undrade ofta hur de inte kunde höra honom, han som snubblade över varenda vattenkanna och stoppade pall när han rörde sig genom butiken. Men de tittade alltid lika storögt på honom, som om de sett ett spöke. Och Gunnar kunde väl förstå dem, han var ju inte särskilt ung längre när allt kom omkring, men att föra ett sådant väsen när man bara försökte vara behjälplig var möjligen något onödigt. Det var därför han bara hade öppet på lördagarna, för mer än så klarade han inte av ståhejet. Fyra timmar i veckan räckte gott. Övrig tid klarade han sig fint på egen hand. Men det gick rykten, det gjorde det. Gunnar hörde dem, han också, när han satt med sin frukost på caféet vägg i vägg med antikvariatet. En morgon hade han varit tidig, och personalen hade viskat om att det var viktigt att sätta fram kaffet och croissanten på bordet i hörnet för att blidka hustomten. Det var buffel och båg, ingen hade väl någonsin sett till en hustomte i det här huset, men servitrisen hade rusat iväg bra kvickt när han lyft koppen hon precis placerat framför honom. En annan gång hade han hört sällskapet ett par bord bort diskutera huruvida det faktiskt spökade på antikvariatet. Det var humbug, det också, det var ju bara han och katten som huserade där. Gunnar hade då rakt aldrig sett till några spöken i det huset, det skulle ungdomarna ha klart för sig.
Han borde veta; han hade trots allt huserat där sedan 1872.