Trädens mörka siluetter jagade Sofia genom den becksvarta skogen. Mörkret var tjockt, nästan kvävande, likt djupet i en övergiven kolgruva. Hennes steg kändes blytunga. Det var som om marken försökte hålla fast hennes fötter. Varje andetag vägde tyngre än det förra. Hon vågade inte se sig bakåt trots den obeskrivliga smärtan som spred sig från bröstet och ut i armarna. Hon kunde bara inte se siluetten av en lång, muskulös man med en stor blänkande kökskniv i ena handen. I samma stund som hon svängde av till en mindre stig knäcktes en kvist under ena skon. Ett ljud som fick paniken att explodera inom henne. Nu visste han var hon var, och mörkret som en gång gömde henne blev plötsligt hennes fiende. Hon andades tungt och försökte att springa snabbare men det gick inte. Det kändes bokstavligen som att hon andades genom ett smalt sugrör där syret knappt nådde fram. Svetten rann i tjocka droppar nedför hennes rödflammiga ansikte och droppade ner mot marken. Egentligen ville hon torka av den men nu var överlevnad det viktigaste på listan. Mannens steg och flåsande hördes tydligare bakom henne och nu ville hon bara ge upp. Varje fotsteg som hon hörde var som en ond viskning i öronen. Hon ville verkligen bara ge upp och få den där förbannade kniven instucken i bröstkorgen men samtidigt skapades det bilder i huvudet hur hennes familj skulle reagera. De skulle inte få gå igenom fler trauman. Mannen var så nära henne att hon nästan inte kunde springa fortare. Musklerna i hela kroppen bultade. I all hast tappade hon greppet om marken och halkade mitt på en blöt rot som hade dykt upp framför henne. I den stunden fanns ingen tid att ligga och ha ont även fast smällen kändes som tusen knivar mot huvudet. Hon reste sig upp på en gång och kände då hur ont benet gjorde. En strålande smärta. Lite barr och mossa som hade hamnat i hennes mungipor borstade hon genast bort med ena handen i farten. Det fanns en känsla om en blödning från ena benet men hon orkade inte ta hand om det. Flykt var första prioritet. Svaga gatulampor började skymta genom träden, en påminnelse om att lidandet snart skulle vara över. Vägen med de glesa lamporna kändes som en kuslig räddning – trygghet, trots att mörkret fortfarande låg som ett tjockt täcke över landskapet.
Nu kunde hon i alla fall se var hon satte fötterna, och det knastrande gruset under hennes steg gav henne en ny, bräcklig känsla av kontroll. Mannen var fortfarande hack i häl och med kniven i högsta hugg. Flåsandet kom allt närmare henne. Han lät också andfådd precis som henne men kunde inte ge upp sitt byte. Efter några sekunder såg hon parkeringen. Precis i den stunden kände hon hur huvudet började bulta kraftigt. Pulsen kunde höras tydligt i hennes tinningar och hon märkte att hörseln försämrats kraftigt. Synen blev snart blurrig vilket försvårade det hela. Det kändes som att försöka öppna ögonen under vattnet i en pool fylld av massor av klor. Den suddiga siluetten av den svarta bilen lystes upp i skenet av de få lamporna som tronade upp sig runt den lilla parkeringsplatsen. Mitt i farten grävde hon efter nyckeln i sin ena jackficka. Andningen hade nu blivit tyngre. När hon haltade de sista stegen, skrek kroppen av smärta, men hon tvingade sig själv att fortsätta. Hon hade säkert blod i hela ansiktet efter fallet men det var det sista hon ville tänka på just nu. Bara meter från bilen tryckte hon snabbt på lås upp knappen. Ljudet av bilens lås som gick upp ekade över den tomma parkeringsplatsen. Bakom henne var mannen lika långt borta som sist men han knappade in på henne. Hon sträckte fram handen och greppade tag om det kalla och fuktiga handtaget på bildörren. Handen gled först av på grund av svettet på händerna men på andra försöket lyckades hon. Hon startade bilen innan hon ens hunnit sätta sig till rätta och tog därefter på sig bilbältet. Mannen var nu 10 meter från henne. Bilden av hans ansikte fick det att skära som glas inuti kroppen. Helt plötsligt var han där utanför med sin stora hand placerad mitt på rutan. Hennes hjärta stannade för en sekund. Hon kunde se hur hans flåsande andetag bildade imma på rutan.
“JAG SKA FAN TA DIG!” hans röst var ett vansinnigt vrål som bröt genom nattens tjocka slöja.
Hans knytnävar bankade intensivt på rutan medan Sofia, med en skräckslagen reflex, växlade bilen och backade så hårt att smärtan från benet exploderade genom hennes kropp. När hon sedan lagt i drive och börjat gasa hördes ett djupt avgrundsvrål från mannen. Ljudet av bilens motor och de spinnande däcken ekade över den ödelagda parkeringsplatsen. I backspegeln såg hon hur han genast saktade ned, tog kniven i ett fast grepp och siktade mot bilen. Sedan kastade den med all kraft han hade. Kastet var inte så värst bra, trots att han tog i från tårna, eftersom den senare landade någon meter framför honom. Han skrek det högsta han kunde så det skar i kroppen och sedan stod han bara där. När han var utom synhåll kunde hennes tårar inte längre hålla sig. Hon struntade fullständigt i om synen skulle bli ännu mer suddig om hon började gråta. Allt bara värkte så mycket att hon inte ens lade märke till de iskalla tårarna som strömmade nedför hennes rosiga kinder men en sak märkte hon.
Stora röda fläckar breddes ut på hennes ljusblåa jeans och det betydde bara en sak. Hon hade skadat sig rejält över hela kroppen men framför allt hade hon djupa knivstick inom sitt hjärta som inte gick att läka med någon medicin.