SVALLKÖTT av ANNA THORÉN
Prolog
Bakom en svart bil i parkeringshuset satt hon nedhukad med blod och tårar rinnande över kinden. Hon spanade efter hudläkaren som skulle hämta sin SUV och köra hem efter dagens patienter. Blodet kom från den nu valnötsstora utväxten ovanför vänsterörat. Hon var i ett förtvivlat tillstånd efter att de senaste veckorna ha försökt boka tid för att få tumören undersökt och borttagen. Tårarna svämmade över vid tanken på läkarens korta avvisande mejl. Men hon hade ju inte ens undersökt henne! Nu hörde hon snabba fotsteg eka mot betongväggarna. Hon ville ju bara visa!
——–
Iklädd bara bh och trosor inväntade hon läkarens diskreta knackning på dörren till undersökningsrummet. Små ljusa hårstrån stod i givakt på hennes underarmar. En gång om året kallades hon till kontroll av den allvarliga hudtumör som drabbat henne många år tidigare. Den kirurgiska behandlingen hade gjort henne helt frisk men det var ändå lite nervöst att ligga på britsen medan läkaren böjde sig över hennes bleka hud med ett dermaskop som enda vapen i jakten på hudförändringar. Men allt såg bra ut i år igen. Lättad klädde hon på sig och lämnade sjukhuset.
Ett halvår senare följde hon med sin vuxne son på en fotbollsmatch. Det var höst och den fuktiga kylan slog sig ned i de minimala mellanrum som ändå fanns mellan åskådarna. Hennes långa hår var uppsatt och hon frös om öronen. I en enda rörelse drog hon den klädda snodden ur håret så att det skulle ge lite vindskydd runt ansiktet. Det kliade envist i hårbotten över vänstra örat. Med sina stela fingrar gnuggade hon en liten prick, som en finne, och kände hur kliandet avtog. Domaren blåste för halvlek och hon reste sig upp och tittade frågande på sin son: – Vill du ha nåt?
De gick tillsammans till toaletterna där det var kö till damernas och ingen kö till herrtoan. Sonen slank in genom dörren medan hon lutade sig mot den kalla betongväggen och fortsatte gnida den kliande pricken. Inne på toaletten försökte hon hålla undan håret och se efter i spegeln vad det var för något men håret var i vägen och hon kunde inte se för speglarna satt lite för högt upp på väggen och handfaten gjorde att hon inte kunde gå nära nog. Matchen slutade oavgjort och de skiljdes åt vid spårvagnen. Regnet hade ökat i intensitet och hon drog regnjackans huva över håret. Hon skulle hem och förbereda material som snart skulle presenteras på en konferens i Holland. Kanske ta ett varmt bad och en kopp te för att värma sig lite. Katterna väntade.
Men det ville inte sluta klia. Tvärtom, det blev mer intensivt och den lilla pricken växte på bara en vecka till en ärtstor knöl som hon nu tydligt kunde se i spegeln. Den var röd och liksom, lite fuktig. Hon loggade in på 1177 och sökte på ”hudtumör” men fann inget som stämde. Hon skrev ett meddelande till vårdcentralen för att boka en läkartid. Jobbet rullade på som vanligt med undervisning och möten. Hon klippte bort håret runt den lilla köttiga ”ärtan” och hade satt på ett hudfärgat plåster och sedan kammat hår över. På jobbet försökte hon att inte röra vid plåstret eller klia och det var lite lättare att låta bli när hon var upptagen med annat. Mobilen ringde, vårdcentralen beklagade men de hade inte en enda läkare i tjänst just nu så de hänvisade till jourcentralen som hade öppet kvällar och helger. Läkarna var sjukskrivna. Allihop.
Resan till Holland närmade sig och hon skulle åka tåg så det rörde sig om ett dygns resa ungefär. Nu var bölden stor som en vindruva, den hade vuxit så snabbt och dessutom börjat blöda när något kom emot. Hon använde sin mobilkamera och tog en närbild som vid inzoomning fick henne att dra djupt efter andan. När hon granskade bilden såg utväxten ut som en liten hjärna med blodiga fåror och vita vindlingar som löpte runt den fuktiga, lättblödande ytan. Det var så äckligt! Svårt att få ett plåster att fästa på den runda, glatta knoppen så hon gick till apoteket och köpte smala och breda sårtejp och flera olika kompresser.
Det självklara vore väl att kontakta sin hudläkare och be om hjälp att skära bort knoppen innan resan till Holland. Hon satt på sitt kontor framför datorn och letade upp formuläret för att skicka en egenremiss där hon beskrev hur det började med en liten kliande prick som sedan snabbt vuxit till en vindruvsstor vätskande tumör en bit ovanför hennes vänstra öra. En lätt knackning hördes på dörren och chefen kom in. Hon snurrade runt på stolen och log mot sin chef som tittade på henne med ett förskräckt uttryck i ansiktet: – Men, du blöder ju, vad är det som har hänt? En tunn strimma blod hade letat sig nedför kinden när hon lutat sig fram över tangentbordet och nu kände hon en droppe falla ned på sin blus. Chefen rynkade oroligt pannan när hon berättade.
Dagen därpå kom svar från hudspecialisten. ”På din beskrivning av symtomen förstår vi att det rör sig om en ofarlig cysta som ibland kan uppstå spontant i huden. De brukar försvinna av sig självt. Vi behandlar endast maligna tumörer på mottagningen. Vid ökade symtom vänder du dig till din vårdcentral”. Hon stirrade på svaret en lång stund. Ringde en annan vårdcentral som inte tog emot olistade patienter och tyvärr inte kunde ta emot några nya patienter för listning. Hon laddade ned några vårdappar i telefonen. Paniken växte. Hon måste göra något själv. Ikväll skulle hon knyta en bomullstråd så hårt hon klarade av runt basen på tumören. Farmor hade visat hur hon tog bort hudflikar med metoden och det borde fungera. Men skulle det gå till så här?