I samhället där jag bor finns en konstgjord liten sjö, inte mycket större än en damm egentligen. På somrarna drar kommunen igång en fontän i ena kanten och det går en promenadslinga runt den flankerad av ekar, parkbänkar och änder. Här finns en lekplats och ett litet vattendrag med ett piggt vattenfall i ena änden.
Jag går aldrig runt sjön numera. Tidigare gick jag där varje dag.
Fördelen med mitt samhälle är att det är så litet att promenerar man runt sjön, träffar man på ungefär samma människor varje dag. Det är pensionärer med sina hundar eller män, det är kontorister på lunchrast och några småbarnsmammor, men de är bara på lekplatssidan. Och sen kan det väl hända att några av skolungdomarna genar över de sumpiga gräsmattorna eller att någon socialarbetare släpar med sig en klient runt slingan. Det finns en dement kvinna också, och en man med rullator. Men jag möter aldrig någon jag känner, aldrig någon från mina drömmar, de får inte plats i det här lilla samhället med sin konstgjorda sjö och sitt vattenfall.
Då kan vi mötas där, på grusgångarna, de andra kommuninvånarna och jag. Det hör till normalt hyfs att säga hej när man passerar varandra, men vi stannar aldrig upp för ett längre samtal. Bästa sortens samhälle, helt enkelt. Vi säger hej, vi tar ögonkontakt, vi promenerar i lagom takt. Vi skrämmer inte upp varandra och vi bär mössor i milda färger. Ibland byter vi några ord med varandra, kanske kommenterar vi kabbelekan i kanten av sjön på våren eller så säger vi något om den märkliga lilla kanadagåsen som vankar runt här sommar som vinter. Den är mindre än de andra kanadagässen och verkar inte följa med i flyttstrecken. Hon bara stannar, och lever sitt gåsliv lite vid sidan av de andra fåglarna. Möjligen pratar vi lite om cirkusen som kommer till sjön i slutet av varje sommar, eller om veteranbilsutställningen som kommunen envisas med att ge tillstånd till. Vi pratar inte om vänner eller bekanta. Vi pratar inte heller om bilkörning, övergångsställen eller mörka regniga nätter.
En tisdag i oktober gick jag som vanligt runt sjön. Änderna påminde mig om att vintern var i antågande och jag funderade en ganska lång stund över varför jag inte kan lägga fötterna i armhålorna för att värma dem. Någon från kommunen hade varit ute och plockat bort parkbänkarna och jag grubblade även över det. Det är ett ganska märkligt förfarande, tror de inte att vi behöver vår vila under vintern? Tror de att de svagbenta och hjärtsköra sitter inne sex månader om året? Att alla med KOL bestämmer sig för att göra som igelkottarna och brunbjörnarna? Att mammorna älskar att ta sina kultingar på ryggen när oktober gjort sitt intåg? Jag hade redan hejat (glatt) på den långe mannen med den fluffiga hunden och på det uråldriga paret som alltid håller hand – förresten undrar jag alltid varför de håller i varandra sådär. Är någon av dem sjuk? Är frun rädd, eller finns det en risk att någon av dem smiter? Tycker de om varandra på riktigt, eller vill de bara visa vårt samhälle att de älskar varandra? Varför, i så fall? Var de gifta på varsitt håll när de möttes, och övergav de sina familjer för att vara tillsammans och måste de nu gå hand i hand för att alla ska se att de fattade rätt beslut? Jag är inte gammal nog för att veta de här sakerna, och mina grannar är inte den sorten som delar med sig av skvaller. Bästa sortens samhälle, som sagt. Men det gjorde också att jag alltid hade mycket att tänka på när jag gick runt sjön. Jag hade helt enkelt ingen möjlighet att grubbla över hundradelar av sekunder, eller över vilken effekt reflexer har i mörka nätter. Den här oktobertisdagen var inte annorlunda. Följaktligen var jag försjunken i ganska djupa tankar när hon passerade mig.
Hon kom bortifrån radhusen, tror jag, och hade nog precis vikit in på slingan runt sjön när vi passerade varandra. Hon hade trikåer. Jag antar att det är fullständigt normalt i oktober när man håller en så hög hastighet som hon ändå gjorde. Det var sådana träningskläder som man ser i reklamen på Instagram. Men det var egentligen inte det jag lade märke till. Inte heller var det att hennes skor var av samma märke som mina egna, eller att hon hade den där löjliga reflex-selen på sig. Att hon var lite röd i ansiktet och flåsade på ett ganska opassande vis tänkte jag inte heller på förrän långt senare. Hon kom i ganska hög hastighet och jag själv hade ju också en viss hastighet för egen del, så vårt möte blev av naturliga skäl otroligt hastigt. Men ändå. Det var hon. Jag såg det tydligt och sedan dess går jag aldrig runt sjön.
Numera promenerar jag längs ödsliga villagator och på trottoarer runt centrum. Kring villagatorna går bara de med problematiska hundar och de pendlande stackrarna utan bil. Runt centrum möter jag familjefäder med galonförsedda småknott och cyklister, permobiler och skejtare. Nej det är inte helt sant. Skejtarna lyser med sin frånvaro i vårt centrum. Men på torget med den snurrande skulpturen sitter de olyckliga, de missanpassade, utslagna. Deras bänkar är kvar. Kommunen har kanske lite hjärta trots allt.
Inte heller här kommer jag någonsin att missa en kvinna på ett övergångsställe i ett regnigt mörker. Här i centrum och längs villagatorna säger vi också hej till varandra. Men bortsett från det finns ingen likhet med slingan runt den konstgjorda sjön.