The tortured poets department lyssnades på så många gånger att hon i våras kunde säga sig vara swift-ierad. Det var något i det drivna sköra uppkäftiga som gjorde henne glad, upprymd och stark.
Taylor sjöng med vacker stämma: Who has a typewriter anyway? Det var något med att vara en världsstjärna och att vidröra det folkliga. En vinnare i det kapitalistiska maskineriet och prata om värdet där inga pengar fanns. Det analoga, hantverket, det som stillar oss, det vi gör med våra bara händer. Visserligen med en diss. Hon sneglade på sin skrivmaskin. Den retoriska frågan ’Who has a typewriter anyway’ innehöll ett löfte om att det hade spelat roll: Att det var viktigt.
Anyway, she had a typewriter. Hon skrev ner allt hon kom att tänka på. Den här veckan hade hösten gjort sitt intågande, och väderprognosernas stormvarningar hade fått folk att ställa utemöblerna under tak och surra fast det som annars kunde blåsa bort: Partytält som stod kvar efter sena sommarkalas och kräftskivor plockades hastigt ner i skymningen. Det var mitt i hummerfisket och tinorna skulle få ligga kvar på havsbotten några dagar, sakta vajandes i det klargröna vattnet. För inatt kom stormen.
Hon stod ute på stengården nästa dag när vinden satte skräck i den korrugerade plåten och fick den att darra och skallra ovanför deras huven. Himlen var grå och hon la märke till att vinden kom i stötar och ruskade om plåttaken ett i taget så de lyfte från sina fästen. Det gjorde dem alla oroliga och avbröt Hans i hans snabba genomgång av stenens kristaller, och fick honom att tyst mumla ’ Ja det är oroligt, men inte ska väl något hända?.’
På kvällen följde den svarta katten med ut för att leta efter den grå, det var katten som fick henne att bli orolig med sitt jamande att hon till slut måste ut. Men hennes rop försvann i vinden och inte ens under båthuset fanns den grå ihoprullad till en liten boll. Hon gav upp och stretade hem i mörkret och blåsten, nu var även den svarta försvunnen. Ljuset i grannens fönster tändes inte heller som det brukade på kvällskvisten, och snart var hon övertygad om att något hemskt skulle hända, om det inte redan skett.
Det var först när hon var åter i staden som en djupare insikt nådde henne. Det talades om hur trädens rotsystem hängde samman som en större organism, hur människor tillfrisknade snabbare de som hade grönt utanför fönstret. Sakta hade vi börjat förstå att fiskarnas känsloliv var större än vad vi ville veta av vid fiskodlingarna och stenens kristaller var märkligt lika koraller i ett mikroskop. Allt hängde samman och det gick inte att separera människan från träd och fiskar och stenar i frihetsälskan som vi tidigare gjort när vi helst talat om individer.
Men inte hade hon tänkt på att planeten var en enda stor organism, som bestod av alla sina delar och som kunde sucka.
Solen sken igen och plötsligt gick vinden från träd till träd
Jorden suckade
Och inte var det väl konstigt
Som för att skaka av sig all stress, oro och elakheter.
Allt elände vi ställde till med
När vi missuppfattat det enkla
Att vi skulle vara glada att vi fick vara här
Att vi skulle leva i fred, fröjdas och glädjas
Visa tacksamhet.