Tora gick i tjänst hos Fjöle. Det var på våren. Hon fick arbeta långa dagar och sova i fårhuset. Arbetet var mödosamt. Fjöle betraktade henne med förtjusning, särskilt hennes svettiga skinn. Han tyckte det gav honom löften. Löftena var inte tydliga men Fjöle förstod dem på sitt sätt.
På natten gick Fjöle till fårhuset men Tora lät honom gå därifrån utan att ge sig. Fjöle kom tillbaka nästa natt men Tora avvisade honom igen. Den tredje natten måste hon ge sig åt honom. Sedan kom han ofta.
När Tora blev tjock blev Fjöle misslynt och slutade gå till fårhuset om natten. Så födde Tora en flicka och blev smal igen. Fjöle blev nöjd och började gå till fårhuset om nätterna igen.
Flickan fick heta Gudrun.
En vinternatt dog Fjöle och gården gick till hans bror. Tora fick ta barnen och lämna gården. Hon fick ta hand om alla barnen utom Snok. Snok gick ut i världen på egen hand.
Ute i skogen kom snöstormen och tog Tora och alla hennes barn utom Gudrun. Gudrun gick till Torves gård. Där fick hon tjäna och bo i fårhuset. Gudrun var fortfarande stark och vacker och födde Torve flera oäktingar. Torves hustru blev förbittrad men hon var barnlös och Torve var inte högtidlig när han styrde gården. Hustrun fick hålla god min.
En dag om våren stack Torves hustru kniven i Gudrun. Torve blev uppbragt. Så snart Gudrun kommit i jorden tog han sin hustru med ut i skogen och dräpte henne. Sedan återvände han till gården, tog en av sina oäktingar i hampan och gjorde honom till sin son.
Snok såg snöstormen som tog Tora och barnen och gick åt andra hållet. Fram emot våren kom han fram till havet. En så stor sjö hade han aldrig förr sett. En sjö man inte kunde se andra sidan av med en strand som sträckte sig oändligt åt både höger och vänster. Till höger låg några små hus kring en stor eld. Runtom stod kvinnor och vaktade. Till vänster arbetade en grupp män med att fylla ett väldigt drakskepp med vapen, tunnor, rep och andra förråd. Snok kände igen drakens vredgade och högdragna huvud, som genast tycktes ha fått syn på honom och befalla honom att komma och ta värvning i besättningen. Det var Snok villig till.
Snok gick fram till männen som arbetade vid drakskeppet. Bland dem fanns en stor och grov karl som tycktes vara deras hövding. Till honom gick Snok fram och sade sitt ärende. Hövdingen lade undan sina verktyg och betraktade Snok från ovan till nedan. Han hade stickande blick, röda kinder, inget skägg, bred hals, breda axlar, breda armar, breda händer, bred bringa, stod bredbent, vägde på sina breda fötter. Hövdingen teg länge medan hans stickande blick granskade Snok uppifrån och ner. Så sade han slutligen:
‒ Nå, gå och hjälp pojkarna att bära tunnor, så får vi se sedan.
Det var något i hövdingens röst som lät skrämmande. Den var inte mörk och grov som de karlaröster Snok varit van att höra uppe i skogslandet men inte heller ljus och behaglig. Den var lika stickande som den granskande blicken som han låtit fara så ingående över Snok. Fast inget ont hade sagts blev Snok betryckt av den där rösten. De andra karlarna såg dock snabbt till att han fick bära tunnor och annan last ombord på skeppet, och bara det som var tyngst och brådast tycktes det. Därför hade han snart varken tid eller kraft kvar att tänka på hövdingens röst.
Mot kvällen samlades männen med kvinnorna vid elden och undfägnades där rikligen med mat och dryck. Därunder uppstod en del larmande och häftighet men mot natten stillnade samvaron. Några förde tysta samtal med kvinnorna, några somnade. Inte förrän elden börjat falna kom även hövdingen. Han stod en lång stund och betraktade sina mannar och deras kvinnor. Hans blick vilade allt längre vid den nye gossen, Snok. Denne satt en smula avsides och märkte inte av hövdingens allt mer närgångna granskning av honom. Efter en stund gick hövdingen utan brådska fram emot Snok och tecknade åt honom att följa med en bit bort. Där fanns en tät dunge med mjukt gräs mellan träden. Hövdingen befallde nu Snok att ta av sitt livstycke.
Snok betraktade nu i sin tur hövdingen men åtlydde slutligen befallningen utan knot. Sakta ömsom befallde och lämpade hövdingen Snok att ta av sig alla sina plagg. Snok märkte att hans kropp förändrades men kunde inte rätt förstå varför. Hövdingen gick fram till Snok och strök honom över hans bara skinn. Så lossade hövdingen på sin egen klädsel utan att helt upphöra att smeka Snoks nakna kropp. Snok kände ökande blygsel men vågade inte fly eller göra motstånd.
Så lät hövdingen sitt sista plagg falla till marken. Snok såg till sin förvåning att hövdingen inte var en man utan en kvinna. Hon var en stor kvinna med vackra former och hon vidrörde både sig själv och Snok. Medan hon sakta lät sig upphetsas av att smeka sig själv och ta allt hårdare grepp om Snok märkte den unge mannen att han drogs med i hennes alltmer rusiga begär. Han kände delar av kroppen förändras, styvna och alltmer uppge sitt motstånd mot hövdingkvinnan. Hon märkte det och drog honom längre in i dungen. Där kastade hon honom till marken och följde honom ner i det tjocka, mjuka gräset.
De fröjdade sig hela natten. I gryningen tog hon med Snok till en kall, klar källa och sköljde honom ren och frisk. Han huttrade men lät sig väl förnöjas av hennes oblyga beröringar och av att sedan i sin tur få skölja henne lika ren och frisk som han blivit av hennes kalla, våta smek.
Så blev Snok redo och rustad för sin första resa över haven.
***