Möte i musiken
Min man och jag hoppade på ettans buss vid Fridhemsplan en lördagseftermiddag i april. Vid Hötorget steg vi av. Det var fullt med folk bland alla frukt- och blomsterstånden, och försäljarna ropade med höga röster för att locka köpare: ”Damen, halva priset för er, halva priset!” På Konserthusets trappa satt folk med näsorna vända mot solen. Framför korvkiosken, ”Oves Hjulkorv”, ringlade en kö, det doftade gott från grillen. Man kunde svagt ana jazztoner från Haymarket.
Det är till GrÜnewaldsalen vi är på väg, högst upp i Konserthuset. Vi ska lyssna på några av Beethovens stråkkvartetter. Vi behöver stanna och pusta mellan våningarna, hålla hårt i ledstängerna. Så gamla många av oss ser ut, böjda och skrynkliga. Men se där, där syns två små pojkar i 10-årsåldern! De kunde ha haft roligare saker för sig en lördagseftermiddag.
Äntligen uppe! Nu gäller det att hitta sina platser och att titta noga var man sätter sina fötter, det är brant lutning ner mot scenen. I konsertsalens tak brer GrÜnewalds målning ut sig med Apollon som griper efter solens strålar. Stora, svulstiga guldfärgade lampor hänger uppifrån det höga taket, fem på den ena sidan, fem på den andra.
Cuarteto Casa, en spansk stråkkvartett, tar plats på scenen, tre herrar och en ung kvinna, Vera. Hon är klädd i lång, röd sidenklänning och hennes armar och axlar är helt bara och liljevita. Hon spelar violin. Det gör även en av männen, de två andra spelar altfiol och cello. Violinerna är Stradivari från kungliga slottet i Madrid, oerhört värdefulla står det i programmet. Herrarna är klädda i svart, inga liljevita kroppsdelar syns, men cellisten har ett ståtligt skägg.
Konserthuschef Stefan Forsberg introducerar Quarteto Casa och säger: ”Låt oss nu möta Beethoven!”
Först lyssnar vi på Stråkkvartett nr tre, den med ”ljus och lyrisk pastoral stämning”. Publiken applåderar entusiastiskt, sedan kommer Stråkkvartett nr två som slutar i ”sprudlande spelglädje”.
Äntligen paus! Alla hasar mot ledstängerna och klänger som orangutanger för att få stöd uppför trapporna. Men de två små pojkarna skuttar upp och ner, de har förstås rörelsebehov. Väl uppe rättar vi in oss i en lång kö för att köpa något att tugga på. Efter tjugo minuter gäller det att långsamt ta sig ner igen och inta sin plats.
Nu får vi lyssna till Stråkkvartett nr sju. Det är en underhållande, humoristisk musik som är lätt att tycka om.
Det var då det märkliga hände! Jag såg plötsligt att den vackra violinisten Vera liknade en bild av Rödluvan som jag sett i en sagobok, samma mörkröda klänning, samma svarta hår, samma lilla körsbärsröda pussmun. Men till min fasa stod vargen, förklädd till cellist, bredvid henne. Det såg ut som om han svalt mormor! Cellon blev i mina ögon en tjock mage. ”Herregud, nu kommer cellisten att äta upp Rödluvan, hur ska jag kunna stoppa honom?” ropade jag. En liten dam i raden framför mig vände sig mot mig och hytte med näven – hur hade jag mage att förstöra hennes musikupplevelse!
Ett dovt mullrande ljud, som sakta ökade i styrka, hördes. Det kom djupt inifrån mitt eget inre. Jag försökte dölja det, hostade och vred lite på mig. Det övergick till något som liknade ett skratt, ett flabb. Cellisten såg allt dråpligare ut i mina ögon, hans skägg blev till vargens gråraggiga päls. Inte ska väl Vera gå på det där som cellisten försöker lura i henne och sedan bli uppslukad av den lögnaren?
Jag hade ingen möjlighet att stoppa mina rop och skrattsalvor. Musiken tystnade, musikerna blev osäkra, skulle de fortsätta spela eller vänta tills den skrattande galningen förts ut?
Konserthuschef Stefan Forsberg kom försiktigt smygande, ville väl inte väcka uppmärksamhet. Jag stod upp i bänkraden och skrek åt Vera: ”Akta dig för cellisten, ser du inte att han tänker äta upp dig?” Min man försökte med våld dra ner mig på min plats, men misslyckades. Forsberg böjde sin långa, eleganta kropp framåt och försökte viskande få mig att följa sina instruktioner. Vilken mjuk, välmodulerad stämma han har, nog är han en stilig karl! tänkte jag. ”Kom ska jag berätta för dig om Beethoven och hans sjua. Jag tycker själv att den har sina komiska inslag. Vi går ut i foajén och pratar”, viskade han.
Plötsligt upphörde mitt skrikande och kacklande. Som en dresserad hund svansade jag efter Forsberg. Min man tittade misstänksamt på honom, tänkte han enlevera hans fru?
Där stod sedan Stefan och jag och pratade om Beethoven. Han bjöd mig på ett glas vitt vin och berättade om denna humoristiska stråkkvartett. Stefan förstod att jag var den i publiken som fattat galoppen.
Då såg jag plötsligt min man komma sättande i hög fart. Han såg arg och uppjagad ut, tog tag i mina axlar och föste mig med kraft framåt. ”Ut härifrån innan publiken ger sig på dig!”
Jag slet åt mig min kappa och röda mössa och satte ryggsäcken på ryggen. Snabbt var vi ute ur Konserthuset. Konserten skulle snart vara slut, dörrarna öppnas och publiken välla ut.
Vi såg bussen komma. ”Ta av dig din röda mössa och den där fåniga Kånken-ryggsäcken, så får vi hoppas att ingen från Konserthuset är med på bussen och känner igen dig. Förstår du att du fullständigt skämt ut oss!” väste min man.
Då hördes en klar liten röst och ett finger pekade mot mig: ” Kolla, där står tanten som kacklade så kul, hon som skrek om Rödluvan!”