Nä, här ute har då inget ovanligt hänt på flera år, ja det skulle väl kanske vara den sommaren då jag föll in i ett tjärn. Det är nog inget intressant men du har ju kommit hela vägen hit.
Det hände då när jag bara var en liten flicka. Jag och min familj bodde lite norr om Lampaanjärvi. Pappa var skogsvaktare och på sommaren gick han ut och band upp saltblock åt de stora djuren. Jag var inte intresserad av skogen men just en sommar när jag var, ja-aaa runt nio, så gick jag med ut. Som liten led jag av en viss benskörhet och kunde inte gå så bra. Innan nio års ålder hade jag redan brutit benen två gånger så min mor var orolig när jag följde med ut i skogen.
Granskogar är tjocka och dunkla, längst ner liknar grenarna döda och förrädiska klor. Nog river man sig bra på de kala grenarna som står på en bädd av ljusbruna barr och ger bara rum åt spretiga blåbärsris och taggiga vildhallonsnår emellan grangrenar och stenar. Där gick vi medan han kollade stammar, mark och rötter. Här kunde barn snava, riva sig blodiga, falla in i olika sänkor kring tjärnen och förlora både sig själv och skor. Men svala vindar brusande i topparna, solen glittrande mellan grenarna, daggdränkt grönska mellan bara tår; att det finns en tid då nakna fötter kan vandra över ängar och skogsstigar? Inte visste jag då att denna sommar skulle bli så annorlunda.
Underliga, mörka drömmar kom den sommaren. De var tunga och dröjde sig kvar i sinnet, i dem såg jag skogen, djup och blågrön där fötterna följde en liten stig av vit sand. Vid en liten glänta i ljuset av månens vita slöja omringades fötterna av små bomullsblommor som tycktes viska “Tupasvilla”. Första gången drömmen kom till mig slutade den med att min mor skrek “Miina, Miina” in i den tills jag öppnade ögonen och såg ner på de leriga tårna i potatislandet. Ilsket och med kvävd stämma inför den väldiga skogen föste hon mig tillbaka. Drömmen hann komma åter två gånger till, varje gång jag vaknade såg jag hur potatisen vuxit en bit mer till starka plantor upp mot höften. Tanken att utforska kom inte förrän långt in i juli när rågen börjat gulna.
En natt satt jag i min säng och stirrade ut mot de svajande grantopparna. Det drog i bröstet medan vinden viskade in till min skyddade lilla säng, där snarkningarna från föräldrarna blandades med gräshoppornas stråkar. Det drog tillräckligt i mig för att få mig på fötter. Ögonen fästa på tårna tassade jag över köksgolvet. Jag tog bort myggskärmen från ett fönster och hoppade ut på det våta gräset. Skridande for fötter med små snabba steg ut över potatislandet bakom stugan fram till skogen, jag kan än idag minnas hur leran letade sig in mellan tårna. Bakom mig rasslade björklöven lugnt i brisen men ögonen föll på tårna där- förlåt, minnet trycker i hjärtat, ska vi ta lite kaffe?
Nåväl, jag kom till en alldeles vit liten stig, upplyst av månen. Tallar avlöste granar, den murkna lukten byttes ut mot en varm och kryddig doft. Stigen ringlade fram, det kändes som om jag flöt samman med den. Den fuktiga luften låg som en skimrande dimma över spåmossan där de små vita bommullstofsarna neg som för att välkomna mig. Som silver lät deras viskning “Tupasvilla unelmia, Tupasvilla sielu”. Drömmar och själar, har du hört något liknande. Jag styrde inte längre kroppen eller sinnet, rösten tog mig till en rund liten skogstjärn med kusligt svart vatten. Min kropp la sig ner bland de små silvriga vipporna där djupet i mig drog fram en önskan till tjärnet. Jag hade önskat det så många gånger, I mitt hjärta visste jag lika väl som mina föräldrar att jag gick mot ett liv i rullstol, men jag bad ändå på nytt att någon skulle byta ut mina svaga ben mot ett par starka där jag låg vid de små vipporna.
Blommorna viskade, dammen ångade och månen vandrade medan jag gång på gång la min önskan inför vilket väsen det nu var som dragit mig ut dit. Det var inte förrän jag hörde tunga steg närma sig som jag rusade upp. Med långa kliv tog sig en enorm vit älg mot dammen, precis emot mig. Ja, jag höll upp händerna och ryggade bakåt men där fanns ingen mark att stå på. Rakt ner genom den svarta ytan gick jag, ryggen före och håret över ansiktet utan att vattnet svallade; kanske var det inte vatten alls. I vart fall kunde jag inte simma så jag vevade vilt med armar innan små korn av ljus fick mig att stanna upp. Vattnet var rostigt brun men månen gav den några ljusblå strålar och mitt i allt flöt små lysande korn av andlighet tyngdlöst i rymden runt mig. En evighet flöt fram, jag blinkade för att se det tydligare men plötsligt dök älgens nos ner. Varsamt bet den tag i nattlinnet för att dra mig ur och så fort jag fick fäste om pälsen kravlade jag upp på marken. Huttrandes såg jag på när den halvdant råmade för att lägga sig tillrätta och nickade åt mig att kura ihop mig mot dess mage. Varm slumrade jag; den mjuka mulen drog över min panna och aldrig har väl någon känt sig tryggare. Älgen pockade åt sig min uppmärksamhet när dimman la sig tjock och natten led. “Mene nyt!” skrattade de små bomullsvipporna mot oss.
Inga solstrålar hade hunnit nå mig när jag ruskade drömmen ur mig, ensam men torr och stark. Var älgen gått vet jag inte men jag hann inte tänka på det för föräldrarna hade säkert hunnit vakna och oroade sig över min tomma säng. Starka ben sprang löper fram, förbi tallarna, över barrbädden och potatisplantorna. Uttömd slänger jag mig på en gårdsbänk med några trasmattor och blir liggande med solens första strålar mellan björkarna. Det tar vi en kopp till på, va?