Hon reagerade precis som han hade förväntat sig.
“Jag begriper inte varför du tog till höger vid korsningen. Vi hittar ju alltid svamp vid Skabbefestet.”
“Dags att prova något nytt. Jag börjar ledsna på det gamla.” Gaspedalen närmade sig golvet.
“Jag som trodde att du tyckte om att besöka platsen där vi träffades.” Hennes tonfall mjuknade. “Kan vi inte vända om och åka dit?”
“Det är ju inte mycket mer än ruckel kvar av det där gamla stället. En tragisk syn om du frågar mig.” Han fortsatte köra enligt den beskrivning han memorerat.
“Bara det inte blir för varmt för att traska runt och leta i okända skogar. Jag svettas redan.”
Anders Svensson satt på den hårda blå plaststolen och väntade. Den råttfärgade luggen låg slickad mot pannan. Jeansen var blodstänkta och han hade endast ett fuktigt grått linne på överkroppen. Magen kurrade. Det hade varit ett par långa timmar i det syrefattiga vita rummet tillsammans med oroliga åldringar, hostande ynglingar och en otursförföljd stackare med bruten lem. Själv hade han klarat sig undan med ett par sår på höger hand. Hon hade spänt av sig bilbältet för att knäppa upp sin jacka precis innan rådjuret sprang över vägen. Anders hade blivit tvungen att väja och det ståtliga gamla trädet hade stått för nära vägrenen. Inte ens en gammal Opel Kadett kunde det buga sig för. De återkommande bilderna studsade på näthinnan likt en pingisboll – glassplitter, blod och det flämtande ljudet. Han såg ner på sin darrande omplåstrade hand – den han använt för att borsta bort glas och stryka henne över ryggen. Han hade övervägt att flytta på henne, men låtit bli. Enligt ambulanspersonalen hade det varit ett klokt beslut. Han fingrade nervöst på silverklockan han bar på vänster handled.
“Jag vet att du blev besviken över att inte få en klocka av företaget.” Monikas blonda hår landade i hans ögon när hon kramade om honom. “Så jag köpte en till dig.”
“Det hade du inte behövt. Jag blev ju besviken för tio år sedan, när jag fyllde femtio. Inte ens jag är så långsint.” Anders gnuggade sig i ansiktet.
“Den är du värd. Du har slitit så med altanbygget det senaste och samtidigt haft mycket på jobbet. Vi ses ju nästan aldrig. Men om du bär klockan när du är ute på jobb, så finns jag med dig.” Hon såg på honom med den där mjuka blicken. Hans syn hade förändrats.
“Tack! Jag kommer att använda den varje dag.” Han hade inte ljugit för henne.
“Eftersom du jobbar även idag, på din födelsedag, så har jag en liten plan inför lördagen.” Hon sken upp. “Sussie på jobbet berättade att kantarellerna har kommit. Vi kan ta med en picknickkorg och ge oss av till Skabbefestet direkt efter frukost. Väderprognosen utlovar dessutom sol.” Hon såg på honom. Han hade helst åkt till skogen själv, men glädjen och hoppfullheten i hennes ögon gick inte att förbise.
“Det låter som en plan. Vi gillar ju svamp.”
“Skogsluften blir bra för dig. Jag kommer att göra sådana baguetter som du gillar.”
Han hörde återigen magen kurra, men hade ingen matlust. De räkfyllda baguetterna låg kvar i kylväskan i bilen. Kanske hade värmen tagit dem vid det här laget.
“Anders Svensson!” En blåklädd grovt byggd kvinna stod framför honom med ett papper i handen.
“Ja, det är jag.”
“Vill du följa med mig? Jag har lite information om din fru Monika Svensson.” Hon hade en något bister uppsyn och Anders hade svårt för att urskönja vad hon ville förmedla. Han gick efter henne genom en kal korridor och in till ett litet rum. Hon nickade mot en stol och han slog sig ner.
“Hur är det med henne?” Han hörde sig själv darra på rösten.
“Vi har genomfört en akut magnetröntgen. Den visade dessvärre en cervikal ryggmärgsskada. Monika klarar nätt och jämt att andas själv, så vi har vidtagit åtgärder. Läget är mycket kritiskt.”
“Får jag träffa henne?”
“Hon ligger nedsövd i respirator med dropp och värme. Vi behöver få upp blodtrycket som är lågt. Det är mycket personal där just nu. Jag skulle rekommendera dig att åka hem, duscha och byta om. Du bör åtminstone få i dig något att äta om du vill stanna. Caféet vid huvudentrén är öppet. Om du behöver någon att prata med så finns personal att tillgå.”
“Nej! Jag vill bara prata med Monika. Vi skulle plocka svamp.”
“Planer kan ändras snabbt.”
Den stora kvinnan följde honom ner till caféet. Han kunde knappt få i sig en halv fralla och han skakade för mycket för att dricka ur vattenflaskan. Han hade dessutom börjat frysa. Det obesvarade meddelandet som fanns i mobilen brände starkare än såren han hade på handen. Ta av till höger strax före det gamla rucklet till festplats. Efter ett par kilometer kommer du att passera en ståndaktig ek på höger sida. Parkera vid trädet och följ den lilla stigen in till vänster. Det finns gott om svamp. Lämna henne sysselsatt. Fortsätt själv in i den tätvuxna barrskogen och ring mig. Jag bor inte långt bort och jag längtar efter dig. Hör av dig om du avviker från planen.